I förra inlägget nämnde jag begreppet upplysning vid ett par tillfällen, bland annat i detta sammanhang:
Men alla inser nog skillnaden mellan att fundera på något och sakta men säkert förstå det genom tankarna, och att slås av en plötslig insikt som sätter spår för all framtid. När sådana insikter sätter djupa spår kan det vara motiverat att tala om en viss grad av upplysning.
Jag lovade att berätta mer om detta och nu är det dags. Dags att ge sig på det omöjliga, alltså. För till ett hundra procent är upplysning något självupplevt, något som sker i ditt inre som inte har med tankar och intellekt att göra, och som stämmer överens med vad andliga män och kvinnor i alla tider har beskrivit. I västvärlden, där tonvikten ligger på tänkande och vetenskap, betraktas upplysning inte sällan som ett fantasifoster. "Vad finns väl", säger man, "att upptäcka som inte hjärnan kan tänka ut?" Den västerländska filosofin har behandlat samma problem och ställt samma frågor i två tusen år och är inte en millimeter närmare svaret på en enda, så kanske hade lite ödmjukhet gentemot det stilla sinnets enorma resurser varit på sin plats. Den berömda statyn Tänkaren på bilden ovan kan ses som en symbol för omöjligheten att lösa de största frågorna med tanken. Tänk om mannen hade rätat på ryggen och istället tystat sin hjärna, då ...
När vi nu börjar nysta i vad upplysning faktiskt är för något måste vi först konstatera att vi är fångar i våra egna hjärnor. Låter det märkligt? Kanske, men tänk efter hur du styrs av förväntningar kring det ena och det andra, hur du styrs av glädje, lustar, besvikelse, oro, habegär, ilska, bitterhet, avundsjuka - alltså av både till synes "positiva" och uppenbart negativa egenskaper. På grund av dem lever vi i en känslornas och tankarnas illusion. Världen visar sig inte för oss så som den verkligen är utan filtreras genom våra sinnen och tankar. När filtren försvinner ser du det genuina och har fått en erfarenhet av vad upplysning är.
Upplysning kan komma både plötsligt, alltså genom en intuitiv förståelse från "ingenstans", eller gradvis tack vare successiv inre utveckling. Man kan då invända att även den plötsliga insikten är ett resultat av ett successivt skeende, vilket givetvis är helt riktigt. Hur det ligger till med den saken spelar egentligen ingen större roll. Då är det viktigare att påpeka att det inte är fråga om någon fullständig upplysning - även den plötsliga insikten rör bara en del av verkligheten och lämnar andra delar orörda till framtiden. Du får endast det som du kan hantera för tillfället!
I ett tidigare inlägg har jag beskrivit min plötsliga förståelse av den kosmiska maktens oändliga kraft och räckvidd, och en sådan upplevelse skulle inom zenbuddhismen kallas för kensho, en mindre upplysningserfarenhet, till skillnad från satori som är större och mer genombrytande. Man kan då säga att satori är summan av många kensho - satori kan aldrig komma utan förberedande mindre delar. Men att kensho är "mindre" innebär inte att upplevelserna skulle vara små för individen, tvärtom ändrar de din syn på något visst för all framtid.
Upplevelserna är fantastiska men märkliga, rentav mycket märkliga, och att försöka förklara deras storhet för icke-spirituella människor är vanvett ... Jag minns när jag studerade en tomat i min hand. Den glittrade i solen och med ens kände jag mig så trygg, så trygg. Jag visste omedelbart att både den och jag hade existerat i oändliga tider, om än i andra former. Universums trygghet omslöt mig och det fanns inte någon död, bara evigt liv.
Än svårare är det att förklara hur det är att se jordens och universums skönhet på ett nytt sätt. Visst är naturen vacker en solig morgon i maj, men en så intensiv kärlek och samhörighet som kan upplevas spirituellt går helt enkelt inte att beskriva i ord. Vid ett sådant tillfälle insåg jag min faktiska status: en ytterst liten kugge i det kosmiska evolutionära hjulet. I världsliga sammanhang är det inte sällan något negativt att vara en "liten kugge", men här har det inte alls med obetydlighet att göra. Eftersom kosmos har givit mig tillåtelse att fungera som andlig vägledare har jag tvärtom en roll att spela. Men mycket alldeles för tungt ansvar och självkritik släppte vid insikten att min roll på jorden är förutbestämd; att allt som har skett i mitt liv nödvändigtvis har behövt ske. Den som ältar gamla misstag och felaktiga vägval, och inte förstår varför vissa saker i livet har inträffat, får en ny syn som lättar bördan avsevärt.
Efter dessa exempel på hastigt uppdykande, intensiv förståelse kan vi vända uppmärksamheten mot de successivt uppkomna erfarenheterna. Dessa fastnar kanske inte minnet på samma sätt, vilket inte är så märkligt. Strängt taget vet man ju inte när de sker eftersom de utvecklas hela tiden! Men de är lika mycket upplysning och blir med tiden lika intensiva och omformande i ditt liv.
"Complaining about the weather is a sign of great spiritual immaturity" sägs det inom zen. Din ökade kärlek till det naturliga, till naturen, leder dels till att du helst vill träna i naturen på någon vacker plats (vilket du kanske ville även tidigare), dels till att du börjar bortse från att vädret är si eller så. Om det regnar, snöar, är iskallt eller stekhett spelar inte längre någon särskild roll. Stickande insekter? De är inte längre dina fiender som får dig att börja fäkta och förstör träningspasset, utan dina vänner som ger dig en skjuts i praktiken. Att bemästra dem och den irritation de skapar hos dig hör till din praktik! Det är sak samma med exempelvis en ruskig nordanvind. Den må gå genom kläder, märg och ben men är din träningskamrat under en halvtimme eller en timme. (Dock undviker jag kraftigare blåst om det går eftersom qigong och tai chi då ofta är svårt eller omöjligt att utföra, rent tekniskt. Det handlar ju ibland om att arbeta med energier utanför kroppen och de får inte blåsa bort ...)
Ökad förmåga att ge kärlek, en fullständig brytning med materialismen, ökad känslighet för vad andra människor sänder ut för signaler, full insikt om att all tävlan är meningslös, ökad distans till det egna känslolivet, främlingskap gentemot mycket artificiellt som du förr höll kärt, vetskapen om karmiska konsekvenser och därmed om hur du skapar din egen lycka - ja, allt som visar att du har vandrat vidare i din inre utveckling och nu tittar på världens trivialiteter istället för att delta är också kensho. Det är inte bara meditationsmästare och andra andliga män och kvinnor som är upplysta; envar som klättrar högre än de flesta andra i sin samtid är på samma väg! Det är lätt att tro något annat eftersom "upplysning" tenderar att vara ett mytomspunnet, "hemligstämplat", fenomen som inte "vanliga" människor skulle få ta del av eller ens förstå. Så är det i-n-t-e.
Du behöver inte vandra särskilt långt på den andliga vägen innan du blir självgående. Disciplin behövs alltid, och i stor mängd, men de nya bilder du får av dig själv och din omvärld blir i sig en drivande kraft, och du kommer att ägna resten av ditt liv åt att söka efter Den Yttersta Sanningen. Och du kommer att uppskatta varje del av resan trots att den ofta nog är besvärlig!
Allt gott!
/Thorwald
