Glöm gröna ängar och rykande kittlar

Vi frågade oss tidigare i bloggen om det egentligen spelar någon roll för vår Bibelläsning huruvida Jesus har funnits eller inte. Svaret är i princip nej. Den visa kärnan i Bibeln finns där oavsett. Vi kan nu följa upp med att fråga: Spelar det någon roll om det finns ett paradis och ett helvete efter döden? Nej, inte alls. Visst finns det en tillvaro efter döden, men allt tyder på att det inte handlar om några regelrätta paradis och helvete (även om kyrkan historiskt haft som huvuduppgift att genom helvetespropaganda hålla folk i schack). I vilket fall är det spörsmålet oväsentligt, för det viktiga är hur vi skapar vårt paradis respektive helvete här och nu, under vår stund på jorden innan nästa inkarnation tar vid. Kyrkans män, som mer än några andra har suktat efter världslig makt genom alla sekler, har inte haft vare sig lust eller insikt nog att berätta att Bibelns - och alla andra heliga skrifters - påbud och rekommendationer rätt och slätt handlar om personlighetsutveckling och andlig utveckling medan vi är här på jorden. Låt oss därför tänka mindre på gröna ängar där lejon och får leker sida vid sida, och likaså mindre på kittlar med rykande svavel där djävulen stoppar dem som någon gång råkar göra något fel i dogmatismens ögon.

De sju kardinalsynderna, som exempel, leder eller leder inte till helvetet på andra sidan detta livet. Det vet vi inte - och det spelar ingen roll. Vad vi vet är att de leder till jordisk oro och olycka och till andlig och därmed allt genomsyrande misär. Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja är inget som som hör till ett utvecklat inre, utan är kopplade till egot, detta ego som på sätt och vis är en röd tråd genom hela bloggen, om man så talar om kristendomen, zen eller någon annan åskådning. Kardinalsynderna är alla kopplade till begär på olika vis. Begär kan man - på buddhistiskt vis - se som ett allt innefattande problem; begär av olika slag rymmer allt som skadar den fysiska och andliga människan och som hämmar hennes andliga utveckling. Avundsjuka är således ett begär efter något, likaså högmod, vrede och så vidare.

Precis som vi tidigare har konstaterat att Jesu öde har mycket att lära oss om vår egen väg i detta liv, ska kardinalsynderna fungera som rättesnören i detta liv. Den som kastar av sig egot och inte behärskas av begär har nått dithän som Bibeln, och alla andra heliga texter, pekar: till det inre paradis som finns tillgängligt för var och en av oss. Låt oss inte fastna i bokstavsläsning av alla värdefulla skrifter - det har vi fått mer än nog av i både medeltidens kloster och i 1900-talets kyrkbänkar. Bibeln är till väsentliga delar bildspråk, symbolik - vi kan kalla det vad vi vill. Djävulen straffar oss inte för att vi begår kardinalsynderna, det är kardinalsynderna i sig som är djävulen, därför att de ger oss svårigheter, förleder oss att slösa bort vår oerhört värdefulla tid på jorden, skadar oss och dödar oss. Om vi förstår detta blir Bibeln med ens mindre "konstig" och abstrakt, den blir tvärtom väldigt jordnära och lätt att förstå. Den blir en guide i livskunskap! Den person, däremot, som väljer att läsa och tolka Bibeln bokstavligt, och tro och leva därefter, kommer för alltid att vara rädd för kitteln vid minsta begånget fel, och hade därmed fått ett gladare och trevligare liv om vederbörande aldrig hade öppnat boken.

Allt gott!

/Thorwald

Bibelns visdom är till för att appliceras

Att Jesus faktiskt fanns är de flesta sakkunniga överens om. Men om han så inte hade funnits, spelar det då någon roll när vi studerar Bibeln? Egentligen inte, för visdomen finns i boken oberoende av om han var en historisk person eller ej. Visdomen finns oberoende av släktträd, oberoende av antal profeter och oberoende av huruvida Paulus befann sig i Rom eller inte när han skrev ett visst brev. Alldeles för mycket kraft har lagts genom seklerna på att försöka utröna det ena och det andra; ja, olika åsikter i sakfrågor har som bekant till och med lett till konflikter och krig, vilket tyvärr visar hur infantila många "religiösa" är. 

Om vi istället ser till det väsentliga, alltså Bibelns budskap, kan Jesu liv (fiktivt eller ej!) ge oss ledtrådar när vi vill lära känna och förändra oss själva. Jesus dog och återuppstod. Säkert var det så att han förråddes av Judas, ställdes framför Pontius Pilatus och sedan blev korsfäst, men oavsett kan vi applicera hans öde på våra egna liv. För vi ska också dö och återuppstå. Det är målet för varje spirituell adept. Den gamla människan med de negativa sidorna ska bit för bit försvagas tills döden inträder och en ny människa föds, en människa med ett inre av hög kvalitet. Denna människa har besegrat avundsjuka, begär och andra egenskaper som vållar olycka i förlängningen. Dessa kan inte hålla den nyfödda människan i sitt grepp eftersom hon har sett igenom dem. Hon ser deras sanna natur - de är illusioner. Och något som inte finns kan inte hålla fast någon.

"Du kommer att dö på meditationskudden" säger man inom zenbuddhismen. Och tarotkortet Döden (bilden ovan) visar samma sak. Den inre döden följs av något nytt, något vackrare. Se alltså hur så vitt skilda traditioner strålar samman i sin visdom om den andligt inspirerade människans utveckling! Kristendomen från främre Asien, zen som utvecklades i Kina och tarotleken av dunkelt - men möjligen av medeltida italienskt - ursprung - alla säger de samma sak. Och vi kan gå till vilken tradition som helst: hinduismen, taoismen, shamanska riktningar, de pekar åt ett och samma håll. Lägg det på minnet, de pekar åt ett och samma håll och deras budskap finns där för att användas av oss i vardagen. Detta ska vi veta när vi reflekterar över Bibeln och dess plats i vår sekulariserade värld. Jesu liv, gärningar och död och vad vi kan lära oss av dem är av större vikt idag än någonsin förr.

Allt gott!

/Thorwald

Vår bortglömda heliga skrift: Bibeln

"Att gå över ån efter vatten" är ett gammalt ordspråk. I spirituella sammanhang är detta just vad vi ofta gör! Vi läser och lyssnar till buddhismens visdom, vi smyckar oss och våra väggar med tai chi, den världskända symbolen som av många kallas "yin/yang-tecknet", vi lyssnar till yogis och zenmästare - och samtidigt glömmer vi bort att det muntliga och skriftliga budskapet i dessa läror, såväl som den visdom som ryms i symboliken, finns i Bibeln, vår "alldeles egen" skrift.

Det är givetvis bara av godo att vi tar del av så många spirituella traditioner som möjligt, inte tu tal om annat. Men vi behöver omvärdera vår syn på Bibeln. Den är inte mer sagobok än någon annan helig skrift. Den ger oss inte några "hemskare" levnadsregler än vilken annan klassisk text som helst. Den är inte heller något att göra sig lustig över och vifta bort som nonsens. Men tänk efter: Är det inte på dessa sätt som vi ofta reflekterar över Bibeln? När jag berättar om heliga skrifter som är av betydelse för mig, personligen, möts jag ofta av förvåning när jag nämner Bibeln. Det är märkligt - eller också är det kanske inte det. Bibeln, har vi i vårt sekulariserade samhälle fått lära oss, är något för gamla damer och farbröder som inte har tagit till sig av våra nya (läs: tekniska) kunskaper. Jaja, låt dem fortsätta att tro på att Noa byggde en ark som han fyllde med djur och att Mose delade havet med sin stav.

Det är sant att äldre generationer inte tilläts att reflektera över Bibelns djupare budskap, utan lärde sig att rabbla och betrakta varje bokstav som bokstavlig. Men vi bör veta bättre. Ser vi Bibeln i klart ljus blir vi snart varse att den rymmer samma livsvisdom som vi möter världen över, nu och i alla tider. Det handlar om kärlek, måttfullhet, balans, segern över egoismen och så vidare. Mitt råd är att du läser denna ytterst värdefulla bok utan de eventuella förutfattade meningar som du har, så kommer du att hitta en skatt.

Allt gott!

/Thorwald

Mer om kensho

Andlig praktik omvandlar dunkel till skinande ljus, vilket jag hoppas att den här bloggen förmedlar, och jag har tidigare skrivit om kensho, som de mindre upplysningserfarenheterna kallas inom zenbuddhismen. En sådan har du fått när du börjar leva ditt liv utifrån insikten att varje sekund av ditt liv skapas av dig själv och att du därmed varje sekund har chansen att låta nästa sekund leda mot något bättre. Nu är inte detta någon nyhet, men att läsa eller höra om tankeenergiernas kraft att bygga upp eller förstöra är långt ifrån detsamma som att ha insett deras kraft och dessutom tränat upp förmågan att styra dem. För den som inte tidigare har mediterat befinner sig detta stadium år in i framtiden, men var och en kan givetvis nå dit! Inifrån djupet av dig själv kommer då förståelsen av hur lätt det faktiskt är att frambringa en bra dag (och därmed en bra vecka, månad ...) ur olika perspektiv. Huruvida den aktuella dagen är särskilt "rolig" i sig eller inte är ovidkommande. Den kan vara hur "tråkig" och innehållslös som helst, med regn, blåst och vardagsbekymmer, men den kommer ändå att bli ett exakt resultat av dina tankar. Den insikten är ensam mödan värd!

Allt gott!

/Thorwald

Att tänka är inte guld

I förra inlägget nämnde jag begreppet upplysning vid ett par tillfällen, bland annat i detta sammanhang:

Men alla inser nog skillnaden mellan att fundera på något och sakta men säkert förstå det genom tankarna, och att slås av en plötslig insikt som sätter spår för all framtid. När sådana insikter sätter djupa spår kan det vara motiverat att tala om en viss grad av upplysning.

Jag lovade att berätta mer om detta och nu är det dags. Dags att ge sig på det omöjliga, alltså. För till ett hundra procent är upplysning något självupplevt, något som sker i ditt inre som inte har med tankar och intellekt att göra, och som stämmer överens med vad andliga män och kvinnor i alla tider har beskrivit. I västvärlden, där tonvikten ligger på tänkande och vetenskap, betraktas upplysning inte sällan som ett fantasifoster. "Vad finns väl", säger man, "att upptäcka som inte hjärnan kan tänka ut?" Den västerländska filosofin har behandlat samma problem och ställt samma frågor i två tusen år och är inte en millimeter närmare svaret på en enda, så kanske hade lite ödmjukhet gentemot det stilla sinnets enorma resurser varit på sin plats. Den berömda statyn Tänkaren på bilden ovan kan ses som en symbol för omöjligheten att lösa de största frågorna med tanken. Tänk om mannen hade rätat på ryggen och istället tystat sin hjärna, då ...

När vi nu börjar nysta i vad upplysning faktiskt är för något måste vi först konstatera att vi är fångar i våra egna hjärnor. Låter det märkligt? Kanske, men tänk efter hur du styrs av förväntningar kring det ena och det andra, hur du styrs av glädje, lustar, besvikelse, oro, habegär, ilska, bitterhet, avundsjuka - alltså av både till synes "positiva" och uppenbart negativa egenskaper. På grund av dem lever vi i en känslornas och tankarnas illusion. Världen visar sig inte för oss så som den verkligen är utan filtreras genom våra sinnen och tankar. När filtren försvinner ser du det genuina och har fått en erfarenhet av vad upplysning är.

Upplysning kan komma både plötsligt, alltså genom en intuitiv förståelse från "ingenstans", eller gradvis tack vare successiv inre utveckling. Man kan då invända att även den plötsliga insikten är ett resultat av ett successivt skeende, vilket givetvis är helt riktigt. Hur det ligger till med den saken spelar egentligen ingen större roll. Då är det viktigare att påpeka att det inte är fråga om någon fullständig upplysning - även den plötsliga insikten rör bara en del av verkligheten och lämnar andra delar orörda till framtiden. Du får endast det som du kan hantera för tillfället!

I ett tidigare inlägg har jag beskrivit min plötsliga förståelse av den kosmiska maktens oändliga kraft och räckvidd, och en sådan upplevelse skulle inom zenbuddhismen kallas för kensho, en mindre upplysningserfarenhet, till skillnad från satori som är större och mer genombrytande. Man kan då säga att satori är summan av många kensho - satori kan aldrig komma utan förberedande mindre delar. Men att kensho är "mindre" innebär inte att upplevelserna skulle vara små för individen, tvärtom ändrar de din syn på något visst för all framtid.

Upplevelserna är fantastiska men märkliga, rentav mycket märkliga, och att försöka förklara deras storhet för icke-spirituella människor är vanvett ... Jag minns när jag studerade en tomat i min hand. Den glittrade i solen och med ens kände jag mig så trygg, så trygg. Jag visste omedelbart att både den och jag hade existerat i oändliga tider, om än i andra former. Universums trygghet omslöt mig och det fanns inte någon död, bara evigt liv.

Än svårare är det att förklara hur det är att se jordens och universums skönhet på ett nytt sätt. Visst är naturen vacker en solig morgon i maj, men en så intensiv kärlek och samhörighet som kan upplevas spirituellt går helt enkelt inte att beskriva i ord. Vid ett sådant tillfälle insåg jag min faktiska status: en ytterst liten kugge i det kosmiska evolutionära hjulet. I världsliga sammanhang är det inte sällan något negativt att vara en "liten kugge", men här har det inte alls med obetydlighet att göra. Eftersom kosmos har givit mig tillåtelse att fungera som andlig vägledare har jag tvärtom en roll att spela. Men mycket alldeles för tungt ansvar och självkritik släppte vid insikten att min roll på jorden är förutbestämd; att allt som har skett i mitt liv nödvändigtvis har behövt ske. Den som ältar gamla misstag och felaktiga vägval, och inte förstår varför vissa saker i livet har inträffat, får en ny syn som lättar bördan avsevärt.

Efter dessa exempel på hastigt uppdykande, intensiv förståelse kan vi vända uppmärksamheten mot de successivt uppkomna erfarenheterna. Dessa fastnar kanske inte minnet på samma sätt, vilket inte är så märkligt. Strängt taget vet man ju inte när de sker eftersom de utvecklas hela tiden! Men de är lika mycket upplysning och blir med tiden lika intensiva och omformande i ditt liv.

"Complaining about the weather is a sign of great spiritual immaturity" sägs det inom zen. Din ökade kärlek till det naturliga, till naturen, leder dels till att du helst vill träna i naturen på någon vacker plats (vilket du kanske ville även tidigare), dels till att du börjar bortse från att vädret är si eller så. Om det regnar, snöar, är iskallt eller stekhett spelar inte längre någon särskild roll. Stickande insekter? De är inte längre dina fiender som får dig att börja fäkta och förstör träningspasset, utan dina vänner som ger dig en skjuts i praktiken. Att bemästra dem och den irritation de skapar hos dig hör till din praktik! Det är sak samma med exempelvis en ruskig nordanvind. Den må gå genom kläder, märg och ben men är din träningskamrat under en halvtimme eller en timme. (Dock undviker jag kraftigare blåst om det går eftersom qigong och tai chi då ofta är svårt eller omöjligt att utföra, rent tekniskt. Det handlar ju ibland om att arbeta med energier utanför kroppen och de får inte blåsa bort ...)

Ökad förmåga att ge kärlek, en fullständig brytning med materialismen, ökad känslighet för vad andra människor sänder ut för signaler, full insikt om att all tävlan är meningslös, ökad distans till det egna känslolivet, främlingskap gentemot mycket artificiellt som du förr höll kärt, vetskapen om karmiska konsekvenser och därmed om hur du skapar din egen lycka - ja, allt som visar att du har vandrat vidare i din inre utveckling och nu tittar på världens trivialiteter istället för att delta är också kensho. Det är inte bara meditationsmästare och andra andliga män och kvinnor som är upplysta; envar som klättrar högre än de flesta andra i sin samtid är på samma väg! Det är lätt att tro något annat eftersom "upplysning" tenderar att vara ett mytomspunnet, "hemligstämplat", fenomen som inte "vanliga" människor skulle få ta del av eller ens förstå. Så är det i-n-t-e.

Du behöver inte vandra särskilt långt på den andliga vägen innan du blir självgående. Disciplin behövs alltid, och i stor mängd, men de nya bilder du får av dig själv och din omvärld blir i sig en drivande kraft, och du kommer att ägna resten av ditt liv åt att söka efter Den Yttersta Sanningen. Och du kommer att uppskatta varje del av resan trots att den ofta nog är besvärlig!

Allt gott!

/Thorwald

En myrstack av meditationstekniker III: energiballongen

Jag har tidigare skrivit om dels zenmeditation, dels chakrameditationer. Den senare gruppen rymmer många, sinsemellan ganska olika, meditationstekniker. Det finns alltså mycket att botanisera bland och det är inte slut där!

I detta tredje inlägg - det sista om just meditationstekniker - vill jag berätta om en stående qigongmeditation som kallas energiballongen. Den har ett djupt syfte, nämligen att utövaren ska lära sig att hålla sinnet fokuserat trots att musklerna i lår och axlar säger nej. Energiballongen är krävande eftersom man står med benen lätt böjda under större delen av tiden. Under de tredje och fjärde momenten (av totalt åtta) håller man dessutom armarna rakt ut från kroppen, riktade framåt och nästan helt rätade. Hela meditationen tar nästan 40 minuter (vilket givetvis kan minskas i början). Drygt 30 av dem är benen böjda medan de båda moment som frestar på axlarna tar fem + fem minuter.

"Styrketräning" ingår alltså i denna meditation! Men syftet är absolut inte att bli stark, utan som nämnts att hålla sinnet helt fokuserat på känslan i respektive moment. Det är i princip omöjligt att lyckas med det utan att redan ha suttit många timmar på meditationskudden, där man har lärt sig att stilla sinnet utan ett fysiskt obehag som gränsar till smärta! Lyckas man inte där, så kommer man inte att lyckas med den stående meditationen.

Du är ensam när du gör energiballongen. Jag minns mina tankar (ja, jag tänkte, vilket är precis vad man inte ska göra ...):

- Tiden går fruktansvärt långsamt ... 28 minuter ... 27,5 ... 27 ... Vad ska jag luta mig på för att avlasta sinnet/psyket? Nej, det finns visst bara jag och mina värkande axlar och darrande ben ... Det går inte att "försvinna" på något sätt som man kan göra i de flesta andra fall, genom att byta ställning eller lyssna på musik. Jag får inte ens rikta uppmärksamheten på något annat ...

När jag tänkte så här blev det dubbelt så illa, för då satte jag mig själv under psykisk press. Och naturligtvis blev meditationspasset mer eller mindre misslyckat. Så måste det få bli den första tiden, för hur mycket du än har praktiserat sittande meditation är den här fysiska påfrestningen i meditationssammanhang en nyhet för de flesta. Men med träning kommer man så småningom bort från tankarna på allt och ingenting. Sinnet blir alltmer disciplinerat och tyst även när det som här blir utmanat på allvar. Det tränade sinnet tänker inte på klockan eller på att det gör ont. Det tränade sinnet behöver inte försvinna. Det är. Det bara är, sekund för sekund, och 40 minuter känns som 20. Du har inte ens "utfört" något, du har bara "varit".

Energiballongen är en mycket givande bekantskap som sätter hård press på ditt psyke och visar vilken utvecklingsnivå du faktiskt ligger på. Nu kanske någon tycker att detta låter som en helt onödig övning - varför plåga sig när man kan sitta i lugn och ro på kudden? Svaret är, att den som inte behärskar energiballongen - eller motsvarande övningar inom andra discipliner - inte heller kommer att kunna praktisera mindfulness, alltså vara i nuet. Vår vardag är full med psykiska och fysiska extraordinära situationer - dagliga "energiballonger" - och endast den som även då kan behålla lugnet och leendet har kommit till meditationens andra stadium, mindfulness, och därmed nått ett av meditationsträningens stora mål. Se därför energiballongen som både ett redskap för mindfulnessträning och som ett prov på vilken nivå du befinner dig.

Allt gott, vi hörs snart igen!

/Thorwald