En enda väg

Oavsett om vi bekänner oss till taoismen, buddhismen, kristendomen eller någon annan åskådning har vi en väg att vandra. Detta är kanske inte så självklart som det låter. I den traditionellt utmejslade kristendomen, som tyvärr än idag är rättesnöret bland många s k troende, räcker det med att åkalla Gud och/eller Jesus. Därefter kan man agera hur som helst, anser man, och behöver inte tänka så mycket på hur man ska utveckla sin person i rätt riktning och hur man beter sig mot andra människor. Lika lätt är det för anhängarna av den buddhistiska grenen Rena landet som är utbredd i både Kina och Japan. Genom (muntlig) hängivenhet till Amitabha, det oändliga ljusets buddha som styr över det västra paradiset, får de troende plats i hans rike efter döden. Där försvinner all karma och således löses eventuella felaktigheter automatiskt.

Men ... Så fungerar det inte och sådant är inte ursprunget. "Tao" betyder 'väg' och på samma sätt omtalas "vägen" i Bibeln. Och ordet "yana" som vi hittar i buddhismens huvudströmmar hinayana, mahayana och vajrayana betyder 'farkost' eller 'vagn'. Helt tydligt beskrivs något som för den enskilda individen har både startpunkt och mål - vi har en farkost och färdas på en väg, vi har en sträcka att tillryggalägga genom egna ansträngningar.

Resan går genom vårt inre. Farkosten tar oss vidare till djupare nivåer och mot förädling. Den egna insatsen är krävande och kommer alltid att vara det. Detta inser vi numera i högre grad än förr, men nog finns det många som behöver upplysas om Farkosten på Vägen - det gemensamma ursprunget hos världens stora livsåskådningar.

Allt gott!

/Thorwald

 

Bortom Bibelns bokstäver

Vi har tidigare konstaterat att buddhismen och kristendomen (och alla andra stora livsåskådningar också för den delen) säger samma sak: träna ditt inre, utveckla din moral, gör dig av med ditt ego, visa kärlek och hänsyn och skaffa förståelse för att du är en del av det kosmiska alltet. Men en avgörande skillnad mellan de båda är att buddhismen lutar sig på det faktum att vi reinkarneras, dvs. återföds, gång på gång tills vi har nått full upplysning och därmed befriat oss från det karma som binder oss vid jordeliven. Jesus och de andra profeterna i Gamla och Nya Testamentet talar inte om återfödelse, åtminstone inte uttryckligen. Därmed skulle kristendomen vara - mig veterligen - en av mycket få livsåskådningar i världshistorien som inte anser att vi föds om och om igen i nya kroppar för att förfina våra själar. Men så lär det inte vara.

Det som presenteras "utåt" i en religion eller livsåskådning kallas den exoteriska läran. Bibeln är givetvis fullt exoterisk, annars skulle den inte ha använts för att få "massorna" i alla länder och alla tider att förstå det bibliska budskapet. Typiskt exoteriskt är t.ex. de många liknelser som Jesus använde när han undervisade de enkla människorna ute i Mellanösterns byar. Kärnbudskapet kan sägas vara: "Följ dessa regler i ert dagliga liv så går det er väl."

Men det har i alla tider funnits människor som har velat tränga djupt in i de spirituella lärorna. För dem finns esoteriska läror - vi skulle gott och väl kunna kalla dem för "hemligheter". Den som enbart följer vissa grundläggande råd blir inte som Jesus eller Buddha eller någon annan mästare - så hur kommer man en bit på vägen mot att bli som dem? Esoterism handlar om just det, och de inre lärorna ser då alltså olika ut beroende på vilken livsåskådning man talar om.

Det är näst intill orimligt att Jesu esoteriska lära inte inkluderade reinkarnationstanken. Ett kraftfullt argument för detta är att han utbildades inom traditioner där denna är naturlig, och inte bara naturlig utan bärande för hela det filosofiska systemet. Vi får inte glömma att Nya Testamentet inte säger något alls om var Jesus befann sig mellan 13 och 30 års ålder, en mycket lång tid med tanke på hans korta levnad. Allmänt antas det att han utbildades av bl.a. buddhister under många och långa resor. Samtidigt - och detta är inte minst viktigt - aviseras det i förbifarten på många ställen i Nya Testamentet att Jesus undervisade, men vad han undervisade nämns inte. Att han undervisade folket är inte så intressant i detta sammanhang, men när han undervisade lärjungarna, vad sa han då? Under den tid de följde Jesus måste de ha fått oerhört mycket egen undervisning, sådan som inte delgavs några andra. Och då presenterades den esoteriska delen, sannolikt lika välutvecklad som inom t.ex. buddhismen eller hinduismen, om än kanske annorlunda på ett eller annat sätt. Det vet vi inte. Men de bärande delarna lär ha funnits där, i första hand reinkarnationstanken.

Tänk vad annorlunda kristendomen hade varit idag om dess esoteriska del hade varit lika tydligt uttryckt som den exoteriska. Tänk vad annorlunda vårt samhälle hade sett ut! Då hade kristendomens budskap talat till oss, människan hade kunnat finna motivation bara i det faktum att livet fortsätter med fler liv och fler igen. Då spelar det ju roll vad man gör i det här livet enligt den karmiska lagen som styr allt, alltid, överallt, i evigheter. Men nu är alltihop slut när livet är slut, tror alltför många, så varför ska man då göra annat än att titta på TV ...?

Möjligen skrevs Jesu esoteriska undervisning ner. Åtminstone fördes den vidare muntligt. Den fanns i alla fall, bevisligen. Men någonstans på vägen förlorades alltihop, och hur vet vi inte. Brand? Förföljelse och förstöring? Eller har den strukits under senare århundraden av någon mäktig kyrkans man som ansåg djupet i undervisningen vara opassande? I vilket fall förlorade kristendomen då sin bärande pelare, den som skulle gett läran hög relevans i det dagliga livet, inte minst i vår tid. Min förhoppning är att den reinkarnationsmedvetenhet som nu når allt fler av oss via buddhismen så småningom kan införlivas i kristendomen. Då kan vi åter vända oss till Gamla och Nya Testamentet för riktlinjer, och vi kan verkligen förstå budskapet på djupet.

-----

På bilden ser du Livsbrunnens nya symbol, bestående av Enso, zenbuddhismens cirkel, korset samt tai chi med universums båda grundkrafter yin och yang. Symbolen täcker mycket av det som jag utgår ifrån i mitt spirituella arbete.

-----

Allt gott!

/Thorwald

Långt kvar. Mycket långt kvar.

Den norska kronprinsessan Mette-Marit är i Kashmir i två veckor bland annat för att besöka kloster. Med sig har hon en buddhistisk vägledare. Norska så kallade kristna personer är mycket upprörda över tilltaget. "Det rimmar inte att använda en buddhistisk mentor" menar man, "eftersom kronprinsessan har profilerat en stark kristen tro". Man anser att det handlar om "religionsblandning"; "att kombinera den kristna tron med den buddhistiska världsbilden" anses omöjligt. Vidare uppmanas Mette-Marit att gå till den kristna tron om hon vill få vägledning i livet.

Det kan inte nämnas nog många gånger: om Jesus och Buddha träffades - vilket de för övrigt har gjort och gör - skulle de båda le i samförstånd över att de respektive åskådningarna säger exakt - exakt - samma sak. Såväl kristendomen som buddhismen handlar om personlighetsutveckling med betoning på andlig utveckling, men i den ena åskådningen har man koncentrerad bön som grund, i den andra meditation. Så länge världen inte förstår att varenda traditionell livsåskådning har samma mål för sina utövare kommer konflikter med religiöst ursprung att florera världen över. Därför ler inte Jesus och Buddha, inte enbart. De tar sig också för pannan när de bevittnar dårskapen och den okunnighet och insiktsbrist som måste betraktas som rent otrolig med tanke på att vi skriver 2012.

Det är tydligen inte bara i Sverige som präster och religiösa av vad slag de nu vara månde borde ägna sig åt något helt annat, helst något där de är så tysta som möjligt. De är oerhört långt från någon form av andlig kompetens.

Allt gott!

/Thorwald

Glöm gröna ängar och rykande kittlar

Vi frågade oss tidigare i bloggen om det egentligen spelar någon roll för vår Bibelläsning huruvida Jesus har funnits eller inte. Svaret är i princip nej. Den visa kärnan i Bibeln finns där oavsett. Vi kan nu följa upp med att fråga: Spelar det någon roll om det finns ett paradis och ett helvete efter döden? Nej, inte alls. Visst finns det en tillvaro efter döden, men allt tyder på att det inte handlar om några regelrätta paradis och helvete (även om kyrkan historiskt haft som huvuduppgift att genom helvetespropaganda hålla folk i schack). I vilket fall är det spörsmålet oväsentligt, för det viktiga är hur vi skapar vårt paradis respektive helvete här och nu, under vår stund på jorden innan nästa inkarnation tar vid. Kyrkans män, som mer än några andra har suktat efter världslig makt genom alla sekler, har inte haft vare sig lust eller insikt nog att berätta att Bibelns - och alla andra heliga skrifters - påbud och rekommendationer rätt och slätt handlar om personlighetsutveckling och andlig utveckling medan vi är här på jorden. Låt oss därför tänka mindre på gröna ängar där lejon och får leker sida vid sida, och likaså mindre på kittlar med rykande svavel där djävulen stoppar dem som någon gång råkar göra något fel i dogmatismens ögon.

De sju kardinalsynderna, som exempel, leder eller leder inte till helvetet på andra sidan detta livet. Det vet vi inte - och det spelar ingen roll. Vad vi vet är att de leder till jordisk oro och olycka och till andlig och därmed allt genomsyrande misär. Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja är inget som som hör till ett utvecklat inre, utan är kopplade till egot, detta ego som på sätt och vis är en röd tråd genom hela bloggen, om man så talar om kristendomen, zen eller någon annan åskådning. Kardinalsynderna är alla kopplade till begär på olika vis. Begär kan man - på buddhistiskt vis - se som ett allt innefattande problem; begär av olika slag rymmer allt som skadar den fysiska och andliga människan och som hämmar hennes andliga utveckling. Avundsjuka är således ett begär efter något, likaså högmod, vrede och så vidare.

Precis som vi tidigare har konstaterat att Jesu öde har mycket att lära oss om vår egen väg i detta liv, ska kardinalsynderna fungera som rättesnören i detta liv. Den som kastar av sig egot och inte behärskas av begär har nått dithän som Bibeln, och alla andra heliga texter, pekar: till det inre paradis som finns tillgängligt för var och en av oss. Låt oss inte fastna i bokstavsläsning av alla värdefulla skrifter - det har vi fått mer än nog av i både medeltidens kloster och i 1900-talets kyrkbänkar. Bibeln är till väsentliga delar bildspråk, symbolik - vi kan kalla det vad vi vill. Djävulen straffar oss inte för att vi begår kardinalsynderna, det är kardinalsynderna i sig som är djävulen, därför att de ger oss svårigheter, förleder oss att slösa bort vår oerhört värdefulla tid på jorden, skadar oss och dödar oss. Om vi förstår detta blir Bibeln med ens mindre "konstig" och abstrakt, den blir tvärtom väldigt jordnära och lätt att förstå. Den blir en guide i livskunskap! Den person, däremot, som väljer att läsa och tolka Bibeln bokstavligt, och tro och leva därefter, kommer för alltid att vara rädd för kitteln vid minsta begånget fel, och hade därmed fått ett gladare och trevligare liv om vederbörande aldrig hade öppnat boken.

Allt gott!

/Thorwald

Bibelns visdom är till för att appliceras

Att Jesus faktiskt fanns är de flesta sakkunniga överens om. Men om han så inte hade funnits, spelar det då någon roll när vi studerar Bibeln? Egentligen inte, för visdomen finns i boken oberoende av om han var en historisk person eller ej. Visdomen finns oberoende av släktträd, oberoende av antal profeter och oberoende av huruvida Paulus befann sig i Rom eller inte när han skrev ett visst brev. Alldeles för mycket kraft har lagts genom seklerna på att försöka utröna det ena och det andra; ja, olika åsikter i sakfrågor har som bekant till och med lett till konflikter och krig, vilket tyvärr visar hur infantila många "religiösa" är. 

Om vi istället ser till det väsentliga, alltså Bibelns budskap, kan Jesu liv (fiktivt eller ej!) ge oss ledtrådar när vi vill lära känna och förändra oss själva. Jesus dog och återuppstod. Säkert var det så att han förråddes av Judas, ställdes framför Pontius Pilatus och sedan blev korsfäst, men oavsett kan vi applicera hans öde på våra egna liv. För vi ska också dö och återuppstå. Det är målet för varje spirituell adept. Den gamla människan med de negativa sidorna ska bit för bit försvagas tills döden inträder och en ny människa föds, en människa med ett inre av hög kvalitet. Denna människa har besegrat avundsjuka, begär och andra egenskaper som vållar olycka i förlängningen. Dessa kan inte hålla den nyfödda människan i sitt grepp eftersom hon har sett igenom dem. Hon ser deras sanna natur - de är illusioner. Och något som inte finns kan inte hålla fast någon.

"Du kommer att dö på meditationskudden" säger man inom zenbuddhismen. Och tarotkortet Döden (bilden ovan) visar samma sak. Den inre döden följs av något nytt, något vackrare. Se alltså hur så vitt skilda traditioner strålar samman i sin visdom om den andligt inspirerade människans utveckling! Kristendomen från främre Asien, zen som utvecklades i Kina och tarotleken av dunkelt - men möjligen av medeltida italienskt - ursprung - alla säger de samma sak. Och vi kan gå till vilken tradition som helst: hinduismen, taoismen, shamanska riktningar, de pekar åt ett och samma håll. Lägg det på minnet, de pekar åt ett och samma håll och deras budskap finns där för att användas av oss i vardagen. Detta ska vi veta när vi reflekterar över Bibeln och dess plats i vår sekulariserade värld. Jesu liv, gärningar och död och vad vi kan lära oss av dem är av större vikt idag än någonsin förr.

Allt gott!

/Thorwald

Svenska präster, vakna!

Kristendomen hör till de livsåskådningar som har vantolkats till nästintill oigenkännlighet. Något gick fel för länge sedan, obegripligt fel kan man anse idag. Hela läran svävade efter hand iväg från sin kärna, och blev ett redskap för krigsherrar, präster i politikens tjänst och andra maktmän som var allt annat än andligt intresserade. Bibelns vackra påbud förvandlades till en guide till tvång, våld och dårskap, och ur någon synvinkel kan man kanske säga att detta kulminerade under häxprocesserna då förvridna tolkningar av Bibelns budskap om Gud och djävulen användes i syfte att förtrycka, tortera och avrätta kvinnor. Med tanke på historien är det märkligt att ingen - mig veterligen - officiell representant för kristendomen har försökt att gå tillbaka i tiden och dra fram lärans grunder i ljuset. En sådan utredning måste göras. Den bör betona likheterna mellan kristendomen och exempelvis buddhismen, som är så livskraftig och har en likartad betoning på praktik och individens eget andliga arbete. Utredningen måste visa vad Bibeln egentligen vill säga oss och hur vi ska leva dess budskap! Om prästerna kunde visa att de är kompetenta att räta ut frågetecknen och dessutom visa att Bibelns ord är högrelevanta för vår nuvarande disharmoniska tillvaro skulle det gynna en kristendom som i dagsläget för en vacklande tillvaro i kyrkor som ekar tomma. "Kristendomen, vad är det för något? Vad ska jag med den till?" frågar väldigt många människor idag. Och inte blir saken bättre av att kyrkans representanter i slutet av maj 2011 återigen figurerar i massmedia med sina sexuella förbrytelser. Det är inte märkligt att vi är ett så starkt sekulariserat land - vi kan inte ty oss till något som vi inte finner meningsfullt eller ens begriper och som företräds av människor som alldeles för ofta själva är andligt tomma, okunniga och i några fall rent kriminella. Så: Vem inom kyrkan antar utmaningen att visa vad kristendomen är för något? Vem vill berätta för allmänheten om andlig utveckling, kontemplation, energi, bönens kraft, karma och de bibliska påbuden på ett sätt som visar på stor insikt och som får människor intresserade därför att dessa saker har med deras vardag att göra? Vem vill betona vikten av att inte rabbla tomma ord varje söndag klockan 11 "därför att det ska vara så" utan istället handla i det dagliga livet? Vem har kunskap - OM NÅGON? Vakna, präster, och finn er roll i samhället - och klarar ni inte det bör ni ha ett annat yrke.

Allt gott!

/Thorwald

Karma: Livets underbara bumerang!

Karma är ett av buddhismens stora begrepp och ordet brukar ges innebörden "lagen om orsak och verkan". Själva tänkandet bakom finns inte bara inom buddhismen utan torde vara en av de stora sanningarna i alla insiktsfulla kulturer, men det är buddhismen som har introducerat det här i väst, för oss. I alla fall "på riktigt". För visserligen stöter man på karmiska ordstäv även inom kristen tradition, som det välkända "som man sår får man skörda", men såvitt jag vet har inte kyrkan betonat vikten av att verkligen leva och handla utifrån karmiska principer. Bibelns visa ord har vattnats ur och blivit till något vackert men innehållslöst.

Vad är då karma för något? Ja, karmalagens grund är just att vi får tillbaka det som vi sänder ut, positivt såväl som negativt. Karma är världens och mänsklighetens justeringsinstrument som alltid strävar efter att det som är i obalans skall återföras i balans. En gärning av något slag kan aldrig försvinna i tomma intet, utan återförs av karma till den som handlade. Karma är för de flesta något negativt, och förekommer oftast i resonemang om bestraffning, troligen därför att dess negativa konsekvenser är både vanligare och tydligare än de positiva och har varit så i eviga tider. Men karma i sig är inte något varken negativt eller positivt. Karma bara är och finns, och vilken skepnad den visar sig i beror på oss. Positiv karma som kommer av goda gärningar är givetvis värd att kämpa för - det är alltså inte så att något är "farligt" bara för att det skapar karmiska konsekvenser!

Karma är alltså inte alls någon komplicerad lag. Om du har utfört goda ting men ännu inte fått någon belöning, så kommer den, förr eller senare (om än kanske inte i den form du väntade dig eller önskade just då). Om du inte skulle få tillbaka de goda gärningarna skulle obalans råda, och det kan i längden alltså inte tolereras av den universella rättvisan. Så, karma är enkel att förstå! Det svåra är att leva efter budskapet i praktiken i så hög grad som möjligt, helst alltid. Aposteln Paulus yttrade några berömda ord:

Jag förstår inte mitt sätt att handla. [...] Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag vill, det gör jag.

Den tendensen måste vi förstås motarbeta och istället försöka odla en karaktär som ger så god karma som möjligt! Det är inte lätt, men blir med tiden alltmer naturligt. Som så ofta annars är meditationen till stor hjälp, eftersom den så småningom skapar medvetenhet om karmiska samband. Följande är ett citat ur inlägget "Fienden inom dig":

I takt med att du finner alltmer stillhet under meditationen blir du så småningom varse vad det är som bryter denna stillhet så snart du lämnar kudden, och redan då har du tagit ditt första steg mot att förändra din egoformade karaktär. Exempel: du har haft ett lyckat meditationspass och funnit relativ stillhet. När du lämnar kudden kommer du med ens att tänka på den nya mobiltelefonen som vore trevlig att ha. Habegäret bryter stillheten för den här gången - men det stör dig, du tycker inte om att stillheten försvinner.

Här beskrivs en typisk karmisk konsekvens. Du tyckte om stillheten och vill behålla den. Ditt begär blir orsak medan den brutna stillheten blir verkan - ett karmiskt samband. Dagen efter har du kanske funnit samma stillhet och då är det något annat som stör så snart du reser dig. På det viset kommer du att se allt fler karmiska samband:

- Om jag gör si, eller tänker så, så händer det som jag inte gillar ...

- Om jag istället gör si, eller tänker så, så händer det något annat som är betydligt bättre ...

Du går från att förstå karmalagen till att verkligen inse den. Du kartlägger ditt handlande och ditt liv och får ett allt större perspektiv, och börjar skala bort sådant som är skadligt, dvs. sådant som får negativa konsekvenser för ditt sinne och din utveckling. Ju striktare du följer karmalagen, desto tydligare blir den, och du ser med förfäran på människors karmiska brott och förundras över deras okunskap.

Vi får inte glömma att vi är små, små kuggar i universums maskineri, utan möjlighet att åsidosätta karmalagen. Den är evig och vi kan inte göra annat än att rätta in oss i ledet för att få ett så harmoniskt liv som möjligt. Visst är det väl skönt att det finns en så mäktig, opartisk bedömare till vår hjälp?!

Allt gott, mina vänner!

/Thorwald

Vi ska vara som barnen!

I Bibeln sägs det, inom buddhismen sägs det också: vi ska vara som barnen. Det låter kanske inte särskilt utmanande eller spännande för människor i allmänhet, så här i karriärernas tidevarv, och många skulle nog fråga sig varför! Ja, ett skäl är att barnen oftast befinner sig i nuet, inte i ett virrvarr av tankar om dåtid och framtid. Att bygga upp och vårda den förmågan är grunden för mindfulness. Tack vare förankringen i ögonblicket har barnen också en välutvecklad koncentrationsförmåga. De är dessutom i stort nöjda med "det lilla" och har inte ständigt siktet inställt på mer och mer (även om samhället alltför snabbt lyckas förändra dem ...). De tycks vara lyckliga över själva livet, inte bara tillfälligt glada över den och den och den saken. Och, kanske viktigast av allt: barnen är relativt egolösa. Visserligen måste de bit för bit bygga upp ett ego för att kunna bli individer - ett ego som de så småningom måste bryta ner igen för att kunna utvecklas spirituellt. Men de saknar stora delar av vuxenvärldens negativa egobyggnation, full av oärlighet, hårdhet, villkorad glädje och kärlek, överdrivet habegär, bitterhet, lättja osv. De lite större barnen blir sedan som samhället är i stort. Tyvärr, då vi skulle kunna hjälpa dem att skapa helt andra egon än vad som är fallet. Hur som helst: åtminstone de mindre barnen kan hjälpa oss i vår spirituella utveckling. Vi får se och lära, t.ex. av min yngsta dotter Klara, 4 år, på bilden!

Allt gott!

/Thorwald

Förändringar i just DITT inre!

Bloggens 16 (hittills) inlägg har vitt skilda infallsvinklar, men de flesta berör på ett eller annat sätt de förändringar som sker i ditt inre under andlig praktik. Här tänkte jag ta ett samlat grepp och berätta lite mer om vad du kan vänta dig!

Det sägs ibland att spirituell utveckling ser olika ut för olika människor, och viss sanning ryms i det påståendet. Men i det vidare perspektivet utvecklas alla utövare för att nå ett och samma mål, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Detta mål är upplysning (det som många västerlänningar har hört kallas Nirvana). Vissa stora och krävande förändringar måste ske i ditt inre för att du ska nå dit, och för att du överhuvudtaget ska komma vidare i din utveckling, oberoende av var du befinner dig för tillfället. Dessa är då givetvis samma för alla och yttrar sig på likartat sätt. Detta ser jag tydligt om jag jämför min egen bana med den som beskrivs av både forntida och nutida andliga mästare.

Den första inre förändringen sker redan när du får intresse för andlig utveckling. Hos många människor - kanske de allra flesta - startar sökandet under en kris som kan vara antingen akut eller ha bearbetats i det undervetna under lång tid, och var så säker: det som händer dig är inte en slump utan kosmos sätt att väcka dig och få in dig på rätt levnadsbana. Ibland kan de tvingande medlen vara mycket brutala och komma i form av starka kriser eller rentav personliga tragedier. Väl inne på den andliga banan ser du snart hur genomgripande denna första förändring är - du ändrar ju inriktning på hela ditt kommande liv!

När du har praktiserat en tid kommer stillhet och tystnad att bli viktigt. Skälet är enkelt: du har funnit ett relativt lugn under meditationen och insett vad du tidigare har saknat. Du kommer med tiden att prata mindre och reflektera mer, vilket dock inte är detsamma som att du blir osocial. Du uppskattar alltmer tysta och naturliga miljöer. Och vad är naturligare än naturen själv? Den kommer att bli en katalysator i din utveckling, för där kan du få svar och visa känslor ifred. Omvänt kommer du inte längre att finna dig tillrätta i stora köpcenter och på andra stressande och negativa platser som stjäl din energi. Du kanske inte har gillat sådana platser tidigare heller, men förstår numera varför du inte tycker om dem!

Du kommer att kunna koncentrera dig allt bättre på det du gör för tillfället (början till mindfulness!). Ja, du kommer dessutom att vilja koncentrera dig, vilket ju är en helt annan sak. Kör du bil och lyssnar på radio samtidigt? Du kommer med stor sannolikhet att stänga av radion för gott eftersom du finner tillfredsställelse i att bara köra bil när du gör det. Att lyssna på musik under skogspromenaden kommer inte längre att kännas lockande, tvärtom. Allmänt vill du nu utföra en, och endast en, syssla åt gången.

Du kommer att drabbas av plötsliga, våldsamma gråtattacker. Kämpa inte emot dem oavsett vad omgivningen tycker! Välkomna dem istället, de gör under för din utveckling och är ett högst naturligt inslag. Gråten frigör blockerad energi, så mycket är säkert. Däremot kommer du att ha svårt att säga varför du gråter. Du vet innerst inne, men kan ha svårt att sätta ord på det. Personligen har jag ofta upplevt en mycket stark längtan tillbaka till tidigare inkarnationer i samband med kraftig gråt (vilket inte är detsamma som att jag längtar från mitt nuvarande liv). Om du är intuitiv nog att ana tidigare liv kan det mycket väl vara så även för dig.

Du blir jämnare i humöret och får ett större tålamod både med människor och när du tappar ett halvt kilo ris över köksgolvet. Meditationen, och den övriga spirituella träningen, förser dig sakta men säkert med ett perspektiv som är långt vidare än vad det otränade sinnet kan greppa. Saker och ting är. De är inte längre så jobbiga/tråkiga/stressande osv., utan de bara är. Din acceptans ökar stort.

Materiella saker förlorar sin betydelse. Det finns ett absolut motsatsförhållande mellan materialism och andlighet. En materialistisk person kan med nödvändighet inte vara andligt utvecklad, även om personen i fråga tror det själv. Orsaken till att du tappar intresset för den artificiella världen är att du inser hur förgänglig den är, precis som buddhismen och andra vishetsläror så ofta påminner oss om. Det som består år ut och år in, alltmer förfinat, är ditt inre och endast det. Ur det tränade sinnets synvinkel är därmed en sådan sak som skönhetsoperationer tecken på djup okunskap.

Du kommer att få en ny typ av förståelse, som inte sker med intellektet utan med hela din varelse. Detta är svårt att beskriva, snarare måste det upplevas precis som så mycket annat inom sfären av andlig utveckling. Men alla inser nog skillnaden mellan att fundera på något och sakta men säkert förstå det genom tankarna, och att slås av en plötslig insikt som sätter spår för all framtid. När sådana insikter sätter djupa spår kan det vara motiverat att tala om en viss grad av upplysning. Vad "upplysning" egentligen är för något ska jag ta upp i nästa inlägg.

Du blir mer och mer kärleksfull och får en ökad lyhördhet för andra varelsers känslor. Även en mygga eller en spindel aktiverar din godhet. Din andliga kraft är nu större och kan med fördel användas till bön för dem som har det svårt. Då stärks ditt inre samtidigt som du gör en insats. Och du kommer att belönas för den, tro mig.

Du blir medveten om karmiska samband och konsekvenser. Karma - ett av buddhismens nyckelbegrepp - definieras ofta som "lagen om orsak och verkan", men är större än så. Jag kommer snart att skriva ett inlägg om detta.

Så till ett fysiskt resultat: du kommer att känna energin i din kropp. Tack vare ditt lugnare sinne skapar du inte energiblockeringar i samma utsträckning som tidigare; istället kan energin flöda genom organismen precis som den gjorde när du var barn. På det här stadiet kan du börja känna en tidigare oupplevd värme i händerna, och då är du kanske lämplig som healer.

Andlig träning kan dessutom utveckla psykiska förmågor av de slag som inte alla tror existerar. Visst existerar de, och har gjort det sedan mänsklighetens gryning, men är egentligen inte av andlig natur. Att sätta likhetstecken mellan medialitet och en hög spirituell nivå är felaktigt, eftersom du inte behöver ha tagit de avgörande andliga stegen för att vara ett duktigt medium. Tvärtom kan en medialt utvecklad människa vara både materialistisk, "elak" och oförmögen att ge kärlek.

Nu vet du en del om de större utvecklingssteg som väntar efter lång och tålmodig träning! Men såsom jag har beskrivit dem här blir bilden ganska statisk. I själva verket samverkar de olika utvecklingsgrenarna med varandra och är i realiteten närmast omöjliga att skilja åt. Tänk dig istället att de sammantaget har formen av en solfjäder, utgående från ett centrum: ditt inre.

Allt gott!

/Thorwald