Svårsmälta sanningar del I

Den som utvecklas andligt kommer att se och inse saker som är fördolda för de allra flesta människor. Jag kommer att behandla sådana insikter i några inlägg framöver - och det jag kommer att skriva är inte särskilt lättsmält för alla. När sanningen visar sig vara en annan än den utgångspunkt som vi haft i åratal eller decennier krävs det mod för att ens vilja inse denna nya sanning.

Du lever i en illusion. "Hursa?", kanske du säger. "Illusion? Ånej, inte jag. Jag vet nog var jag har mig själv!" Svaret är: Det vet du säkert med jordiska mått mätt. Men du vet det inte om vi byter till en mycket, mycket större måttstock.

Den människa som nyss, eller inte alls, har påbörjat sin andliga utveckling är helt och fullt uppbyggd kring sitt ego (detta ego som jag tidigare har skrivit ganska mycket om). När du förlorar din plånbok med fem hundra kronor i, vad i dig är det som reagerar? När du blir trampad på av någon, vad i dig är det som reagerar? När någon tittar på dig och tycker att du är konstigt klädd eller uppför dig annorlunda eller har fel saker/gör fel på något annat sätt, vad i dig är det som reagerar? Svaret är egot, det ego som styr så gott som hela ditt liv. Men detta ego är ditt sinnes egen konstruktion. Det som du upplever i alla dessa situationer och tusen andra finns inte. Det finns hos dig, ja, men det betyder inte att det finns någon annanstans, på något annat sätt än i ditt huvud. Vi talar alltså om ett hundra procent subjektivitet och noll procent objektivitet. När du gör egot till sanningen är det alltså detsamma som att du gör illusionen till sanning - till din egen olycka. För till egot är kopplat alla de negativa egenskaper som du egentligen vill bli av med. Egot blir förorättat, du blir arg. Egot blir lystet, du blir avundsjuk. Egot ältar, du blir bitter. Sanningen är att livet för de flesta människor är detsamma som ett ändlöst vältrande i egot, och det avslutas inte förrän döden sätter stopp.

Lyhördheten, känsligheten, ifrågasättandet, medvetenheten om orsak och verkan och andra förmågor som du tränar upp med hjälp av främst meditation kommer att röja ditt ego. Du kommer att kunna ställa dig vid sidan om dig själv som åskådare och inte tumla runt som deltagare i egots nycker. Med ens ser du då också egots illusoriska natur. Det fanns aldrig där - det var du som konstruerade det varje sekund av ditt liv! Ditt nya jag är transparent och ger inte yttervärlden någon chans att kroka sig fast och skapa negativitet i någon form. 

Detta faktum är inte lättsmält, måhända. Men som jag säger på kurser och föreläsningar:

- Tro mig.

Och jag säger:

- Ni deltagare, kom till mig om fem år och säg att ni har praktiserat men att detta inte har hänt. Det kommer aldrig att inträffa.  

Allt gott!

/Thorwald

Verkligheten är ditt sinne!

Du som befinner dig på den andliga vägen, och har börjat känna hur ditt ego släpper greppet, kan begrunda en intressant sak när tillfälle ges: bli medveten om att det är du som skapar verkligheten - någon annan verklighet än den som dina sinnen skapar finns inte.

Jag brukar rekommendera "garderobsövningen" på mina kurser, halft om halft på skämt, men i grunden på allvar. Jag säger åt kursdeltagarna att de ska gå hem och sätta sig i en trång och mörk garderob i tre timmar och sedan gå ut och begrunda varför det var så olidligt tråkigt att sitta där. Finns det tråkiga "inbyggt" i garderoben på något vis? Är det inte så att det finns i sinnet? Mig veterligen har ingen ännu suttit i garderoben, men jag tror att själva tankeexperimentet räcker långt!

Den som inte kan släppa exempelvis gamla oförrätter ältar inte någon verklighet, utan bara tankespår. Bara tankespår. Minnen. Bilder i en film utan någon relevans, och utan någon möjlighet att komma till ett avslut. Själva oförrätten (eller vad man nu talar om) skapades i ditt sinne - precis som tristessen i garderoben - och är därför enbart en illusion. Och varför lägga möda på en sådan? Givetvis kan oförrätten ha påverkat dig, psykiskt och fysiskt, men det är i så fall en helt annan sak. Då ska du lägga kraft på att neutralisera dessa efterverkningar, men lägg inte kraft på själva händelsen.

Den här insikten kommer förr eller senare till den som mediterar regelbundet och är ett av de mest kända andliga stegen. Den kommer till stor del automatiskt, spontant. Likväl kan det vara intressant att begrunda saken lite extra. Se tillbaka i ditt liv - vad är alla minnen om inte tankespår? Det du gör just nu är enbart tankespår om en minut. Den där stora händelsen för tio år sedan har gått samma öde till mötes - att den hade ett långt större inflytande på ditt liv än det som du gör just nu förändrar inte saken.

Allt gott!

/Thorwald