I Bibeln sägs det, inom buddhismen sägs det också: vi ska vara som barnen. Det låter kanske inte särskilt utmanande eller spännande för människor i allmänhet, så här i karriärernas tidevarv, och många skulle nog fråga sig varför! Ja, ett skäl är att barnen oftast befinner sig i nuet, inte i ett virrvarr av tankar om dåtid och framtid. Att bygga upp och vårda den förmågan är grunden för mindfulness. Tack vare förankringen i ögonblicket har barnen också en välutvecklad koncentrationsförmåga. De är dessutom i stort nöjda med "det lilla" och har inte ständigt siktet inställt på mer och mer (även om samhället alltför snabbt lyckas förändra dem ...). De tycks vara lyckliga över själva livet, inte bara tillfälligt glada över den och den och den saken. Och, kanske viktigast av allt: barnen är relativt egolösa. Visserligen måste de bit för bit bygga upp ett ego för att kunna bli individer - ett ego som de så småningom måste bryta ner igen för att kunna utvecklas spirituellt. Men de saknar stora delar av vuxenvärldens negativa egobyggnation, full av oärlighet, hårdhet, villkorad glädje och kärlek, överdrivet habegär, bitterhet, lättja osv. De lite större barnen blir sedan som samhället är i stort. Tyvärr, då vi skulle kunna hjälpa dem att skapa helt andra egon än vad som är fallet. Hur som helst: åtminstone de mindre barnen kan hjälpa oss i vår spirituella utveckling. Vi får se och lära, t.ex. av min yngsta dotter Klara, 4 år, på bilden!
Allt gott!
/Thorwald
