Svårsmälta sanningar del 3

När vi har gjort en viss sak under en längre tid får vi erfarenhet. Alltså har vi erfarenhet av livet när vi har levt länge, åtminstone av vissa segment. Men det är direkt felaktigt att sätta likhetstecken mellan denna begränsade erfarenhet och det som inom andliga traditioner är känt som visdom.

Vi har tidigare konstaterat att det liv som vi föds till på jorden är betingat av olika karmiska band, av livsuppgifter/livsmål och av läxor vi har att lära. Vi har levt förut, många, många liv - vilket i sig kan vara en svårsmält sanning för många! De som har inkarnerat många gånger är gamla själar, de som är nyare på jorden är just nya själar. Därför kommer också vissa människor till jorden med en kärna av visdom som de har byggt upp under sina många liv. Visst, de är inledningsvis barn som andra barn är mest, men de har också något annat som kommer att blomma ut när tiden är mogen. De har alltså ett enormt försprång när det gäller helhetssyn och visdom gentemot de unga själarna - ett försprång som naturligtvis är helt ointagligt under ett enda liv. Parentetiskt kan sägas att dessa unga själar dock inte tänker i termer av att de "ligger efter" eller något liknande, eftersom de ännu inte har någon aning om att det finns något annat, något stort och djupt. De måste först upptäcka livets ytliga ämnen. De kan inte starta någon annanstans än i det yttre för att flera eller många liv senare söka sig inåt. Och tänk efter: Hur många människor känner du inte själv som har ägnat ett helt liv åt i princip samma yttre ting? Någon är intresserad av exklusiva bilar, någon annan fikar och kallpratar sig igenom livet och en tredje är fixerad vid det motsatta könet livet ut. Och dessa människor har väldigt lätt att hitta stimulans i vårt samhälle! Skälet till det är uppenbart: de allra flesta människor är mer eller mindre nytillkomna och formar vår värld i kraft av just sitt stora antal. Shopping, ytliga TV-program, "rumpchocker", designkök och en aldrig sinande ström av artiklar för yttre "skönhet" är bara ett litet urval av allt de erbjuds av den "snälla" marknaden.

Dessa människor får alltså inte ett spår av visdom i livet. De kan inte få, helt enkelt därför att det skulle gå emot rådande lagar. Det synsätt som vi har matats med sedan barnsben, att äldre ska respekteras av det skäl att de besitter så mycket livskunskap, är således helt taget ur luften. Det är påhittat av unga själar som ju inte vet att det finns en annan kategori människor som har varit här många fler gånger!

Det är alltid vanskligt att generalisera, men min erfarenhet säger att många äldre är allt annat än andligt utvecklade och därför torde vara unga själar. De tror sig ibland vara respektabla i sin roll som "livslärare", men är inte sällan fast i en grav materialism, som ibland gränsar till fixering, hjärtat är cementerat efter decennier av känsloförtryck och jag-centreringen - egot - är anmärkningsvärt stor. En sådan människa har naturligtvis inte något att lära en många år yngre person som samtidigt är en äldre själ. Denne har redan sett igenom allt, eller kommer snart att göra det, vare sig det handlar om meningslösheten i att samla materiella ting, vikten av att erkänna känslor eller att dödandet av egot är grunden till inre frid.

Så blir den yngre den äldres lärare i livet!

Allt gott!

/Thorwald

Svårsmälta sanningar del I

Den som utvecklas andligt kommer att se och inse saker som är fördolda för de allra flesta människor. Jag kommer att behandla sådana insikter i några inlägg framöver - och det jag kommer att skriva är inte särskilt lättsmält för alla. När sanningen visar sig vara en annan än den utgångspunkt som vi haft i åratal eller decennier krävs det mod för att ens vilja inse denna nya sanning.

Du lever i en illusion. "Hursa?", kanske du säger. "Illusion? Ånej, inte jag. Jag vet nog var jag har mig själv!" Svaret är: Det vet du säkert med jordiska mått mätt. Men du vet det inte om vi byter till en mycket, mycket större måttstock.

Den människa som nyss, eller inte alls, har påbörjat sin andliga utveckling är helt och fullt uppbyggd kring sitt ego (detta ego som jag tidigare har skrivit ganska mycket om). När du förlorar din plånbok med fem hundra kronor i, vad i dig är det som reagerar? När du blir trampad på av någon, vad i dig är det som reagerar? När någon tittar på dig och tycker att du är konstigt klädd eller uppför dig annorlunda eller har fel saker/gör fel på något annat sätt, vad i dig är det som reagerar? Svaret är egot, det ego som styr så gott som hela ditt liv. Men detta ego är ditt sinnes egen konstruktion. Det som du upplever i alla dessa situationer och tusen andra finns inte. Det finns hos dig, ja, men det betyder inte att det finns någon annanstans, på något annat sätt än i ditt huvud. Vi talar alltså om ett hundra procent subjektivitet och noll procent objektivitet. När du gör egot till sanningen är det alltså detsamma som att du gör illusionen till sanning - till din egen olycka. För till egot är kopplat alla de negativa egenskaper som du egentligen vill bli av med. Egot blir förorättat, du blir arg. Egot blir lystet, du blir avundsjuk. Egot ältar, du blir bitter. Sanningen är att livet för de flesta människor är detsamma som ett ändlöst vältrande i egot, och det avslutas inte förrän döden sätter stopp.

Lyhördheten, känsligheten, ifrågasättandet, medvetenheten om orsak och verkan och andra förmågor som du tränar upp med hjälp av främst meditation kommer att röja ditt ego. Du kommer att kunna ställa dig vid sidan om dig själv som åskådare och inte tumla runt som deltagare i egots nycker. Med ens ser du då också egots illusoriska natur. Det fanns aldrig där - det var du som konstruerade det varje sekund av ditt liv! Ditt nya jag är transparent och ger inte yttervärlden någon chans att kroka sig fast och skapa negativitet i någon form. 

Detta faktum är inte lättsmält, måhända. Men som jag säger på kurser och föreläsningar:

- Tro mig.

Och jag säger:

- Ni deltagare, kom till mig om fem år och säg att ni har praktiserat men att detta inte har hänt. Det kommer aldrig att inträffa.  

Allt gott!

/Thorwald

Glöm gröna ängar och rykande kittlar

Vi frågade oss tidigare i bloggen om det egentligen spelar någon roll för vår Bibelläsning huruvida Jesus har funnits eller inte. Svaret är i princip nej. Den visa kärnan i Bibeln finns där oavsett. Vi kan nu följa upp med att fråga: Spelar det någon roll om det finns ett paradis och ett helvete efter döden? Nej, inte alls. Visst finns det en tillvaro efter döden, men allt tyder på att det inte handlar om några regelrätta paradis och helvete (även om kyrkan historiskt haft som huvuduppgift att genom helvetespropaganda hålla folk i schack). I vilket fall är det spörsmålet oväsentligt, för det viktiga är hur vi skapar vårt paradis respektive helvete här och nu, under vår stund på jorden innan nästa inkarnation tar vid. Kyrkans män, som mer än några andra har suktat efter världslig makt genom alla sekler, har inte haft vare sig lust eller insikt nog att berätta att Bibelns - och alla andra heliga skrifters - påbud och rekommendationer rätt och slätt handlar om personlighetsutveckling och andlig utveckling medan vi är här på jorden. Låt oss därför tänka mindre på gröna ängar där lejon och får leker sida vid sida, och likaså mindre på kittlar med rykande svavel där djävulen stoppar dem som någon gång råkar göra något fel i dogmatismens ögon.

De sju kardinalsynderna, som exempel, leder eller leder inte till helvetet på andra sidan detta livet. Det vet vi inte - och det spelar ingen roll. Vad vi vet är att de leder till jordisk oro och olycka och till andlig och därmed allt genomsyrande misär. Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja är inget som som hör till ett utvecklat inre, utan är kopplade till egot, detta ego som på sätt och vis är en röd tråd genom hela bloggen, om man så talar om kristendomen, zen eller någon annan åskådning. Kardinalsynderna är alla kopplade till begär på olika vis. Begär kan man - på buddhistiskt vis - se som ett allt innefattande problem; begär av olika slag rymmer allt som skadar den fysiska och andliga människan och som hämmar hennes andliga utveckling. Avundsjuka är således ett begär efter något, likaså högmod, vrede och så vidare.

Precis som vi tidigare har konstaterat att Jesu öde har mycket att lära oss om vår egen väg i detta liv, ska kardinalsynderna fungera som rättesnören i detta liv. Den som kastar av sig egot och inte behärskas av begär har nått dithän som Bibeln, och alla andra heliga texter, pekar: till det inre paradis som finns tillgängligt för var och en av oss. Låt oss inte fastna i bokstavsläsning av alla värdefulla skrifter - det har vi fått mer än nog av i både medeltidens kloster och i 1900-talets kyrkbänkar. Bibeln är till väsentliga delar bildspråk, symbolik - vi kan kalla det vad vi vill. Djävulen straffar oss inte för att vi begår kardinalsynderna, det är kardinalsynderna i sig som är djävulen, därför att de ger oss svårigheter, förleder oss att slösa bort vår oerhört värdefulla tid på jorden, skadar oss och dödar oss. Om vi förstår detta blir Bibeln med ens mindre "konstig" och abstrakt, den blir tvärtom väldigt jordnära och lätt att förstå. Den blir en guide i livskunskap! Den person, däremot, som väljer att läsa och tolka Bibeln bokstavligt, och tro och leva därefter, kommer för alltid att vara rädd för kitteln vid minsta begånget fel, och hade därmed fått ett gladare och trevligare liv om vederbörande aldrig hade öppnat boken.

Allt gott!

/Thorwald

Bibelns visdom är till för att appliceras

Att Jesus faktiskt fanns är de flesta sakkunniga överens om. Men om han så inte hade funnits, spelar det då någon roll när vi studerar Bibeln? Egentligen inte, för visdomen finns i boken oberoende av om han var en historisk person eller ej. Visdomen finns oberoende av släktträd, oberoende av antal profeter och oberoende av huruvida Paulus befann sig i Rom eller inte när han skrev ett visst brev. Alldeles för mycket kraft har lagts genom seklerna på att försöka utröna det ena och det andra; ja, olika åsikter i sakfrågor har som bekant till och med lett till konflikter och krig, vilket tyvärr visar hur infantila många "religiösa" är. 

Om vi istället ser till det väsentliga, alltså Bibelns budskap, kan Jesu liv (fiktivt eller ej!) ge oss ledtrådar när vi vill lära känna och förändra oss själva. Jesus dog och återuppstod. Säkert var det så att han förråddes av Judas, ställdes framför Pontius Pilatus och sedan blev korsfäst, men oavsett kan vi applicera hans öde på våra egna liv. För vi ska också dö och återuppstå. Det är målet för varje spirituell adept. Den gamla människan med de negativa sidorna ska bit för bit försvagas tills döden inträder och en ny människa föds, en människa med ett inre av hög kvalitet. Denna människa har besegrat avundsjuka, begär och andra egenskaper som vållar olycka i förlängningen. Dessa kan inte hålla den nyfödda människan i sitt grepp eftersom hon har sett igenom dem. Hon ser deras sanna natur - de är illusioner. Och något som inte finns kan inte hålla fast någon.

"Du kommer att dö på meditationskudden" säger man inom zenbuddhismen. Och tarotkortet Döden (bilden ovan) visar samma sak. Den inre döden följs av något nytt, något vackrare. Se alltså hur så vitt skilda traditioner strålar samman i sin visdom om den andligt inspirerade människans utveckling! Kristendomen från främre Asien, zen som utvecklades i Kina och tarotleken av dunkelt - men möjligen av medeltida italienskt - ursprung - alla säger de samma sak. Och vi kan gå till vilken tradition som helst: hinduismen, taoismen, shamanska riktningar, de pekar åt ett och samma håll. Lägg det på minnet, de pekar åt ett och samma håll och deras budskap finns där för att användas av oss i vardagen. Detta ska vi veta när vi reflekterar över Bibeln och dess plats i vår sekulariserade värld. Jesu liv, gärningar och död och vad vi kan lära oss av dem är av större vikt idag än någonsin förr.

Allt gott!

/Thorwald

Vår bortglömda heliga skrift: Bibeln

"Att gå över ån efter vatten" är ett gammalt ordspråk. I spirituella sammanhang är detta just vad vi ofta gör! Vi läser och lyssnar till buddhismens visdom, vi smyckar oss och våra väggar med tai chi, den världskända symbolen som av många kallas "yin/yang-tecknet", vi lyssnar till yogis och zenmästare - och samtidigt glömmer vi bort att det muntliga och skriftliga budskapet i dessa läror, såväl som den visdom som ryms i symboliken, finns i Bibeln, vår "alldeles egen" skrift.

Det är givetvis bara av godo att vi tar del av så många spirituella traditioner som möjligt, inte tu tal om annat. Men vi behöver omvärdera vår syn på Bibeln. Den är inte mer sagobok än någon annan helig skrift. Den ger oss inte några "hemskare" levnadsregler än vilken annan klassisk text som helst. Den är inte heller något att göra sig lustig över och vifta bort som nonsens. Men tänk efter: Är det inte på dessa sätt som vi ofta reflekterar över Bibeln? När jag berättar om heliga skrifter som är av betydelse för mig, personligen, möts jag ofta av förvåning när jag nämner Bibeln. Det är märkligt - eller också är det kanske inte det. Bibeln, har vi i vårt sekulariserade samhälle fått lära oss, är något för gamla damer och farbröder som inte har tagit till sig av våra nya (läs: tekniska) kunskaper. Jaja, låt dem fortsätta att tro på att Noa byggde en ark som han fyllde med djur och att Mose delade havet med sin stav.

Det är sant att äldre generationer inte tilläts att reflektera över Bibelns djupare budskap, utan lärde sig att rabbla och betrakta varje bokstav som bokstavlig. Men vi bör veta bättre. Ser vi Bibeln i klart ljus blir vi snart varse att den rymmer samma livsvisdom som vi möter världen över, nu och i alla tider. Det handlar om kärlek, måttfullhet, balans, segern över egoismen och så vidare. Mitt råd är att du läser denna ytterst värdefulla bok utan de eventuella förutfattade meningar som du har, så kommer du att hitta en skatt.

Allt gott!

/Thorwald

Det kommer inte att fungera. Förrän ...

Vi har många önskemål om hur samhället ska se ut. Vissa av dem är unika för den enskilda individen, men nog finns det en del visioner som är gemensamma för nästan alla: vi vill inte att människor i allmänhet och barn i synnerhet ska fara illa, vi vill värna om naturen och vi vill känna mindre stress, för att nämna några. Och inte minst vill vi ha fred i världen.

Det tragiska är att allt sådant förblir fullkomligt utopiskt så länge vi inte hittar problemens kärna. Och den - den finns inte i sammanträdesrummen, i en utökad lagbok eller i fler poliskontroller. Inte heller i jämställdhetsplaner och andra papperstigrar, i omorganisationer eller i fler chefer på mellannivå. Och inte ens i några utbildningar eftersom utgångspunkten där alltid är att mänsklighetens dilemman ska rättas till utifrån, med hjälp av intellektet. Lösningar ska tänkas fram, säger man där, och sedan med tvång appliceras på problemen, de ska inte stiga upp ur djupet på ett lugnt och naturligt sätt genom vår utveckling som människor. Givetvis har vi vårt intellekt att tacka för mycket, men man kan inte tänka och tvinga bort girighet, egoism och fattigdom. Sådant försvinner istället naturligt när vi växer inombords.

Ja, lösningen på världens ökande problem finns inom oss, och bara där. När de mjuka värdena tar överhanden börjar förändringen till något bättre. Då kommer vi snart nära nollvisionen i trafiken - utan fartkameror och räckor av nya lagar. Då kör vi ju bil med hänsyn och omdöme, på ett så självklart sätt att vi inte ens tänker på det! Men så länge egots hårda värden styr kommer vi att må dåligt under vårt eget karmiska tryck och fortsätta att undra varför ingenting hjälper, mer än kortsiktigt och ytligt.

Allt gott, vänner!

/Thorwald

Praktik i vardagen, ända från början

Redan i början av din praktik finns det saker som du kan tänka på i vardagen, när rutiner och bestyr tränger sig på som mest! Självklart är du bäst på att hitta just dina vägar till tillämpningar, men här kommer fem förslag:

Sänk det fysiska tempot så ofta du kan. Då följer sinnet med och går automatiskt ner i varv. Meningen är dock inte att du ska utföra allt i slow motion - om du låter en syssla ta 12-13 minuter istället för 10 och observerar vad du faktiskt gör är det guld värt!

Reflektera över dina positiva och negativa känslor. Varför kommer de just nu? Varför försvinner de igen? Se om du hittar röda trådar till förståelse som du sedan inte släpper.

Räkna till 10. Det har vi hört sedan barnsben, men det är ett jättebra sätt att inte låta sig dras med av uppflammande känslor och därmed förstöra sin egen dag.

Reflektera över saker och tillstånd: Om det till exempel är kallt ute, så analysera det faktum att du fryser. Hur tar sig kylan in i ditt sinne? Kan du frysa mindre - åtminstone tillfälligt - om du fokuserar på fenomenet kyla som sådant?

Värdesätt besvärliga situationer eftersom de har mycket att lära ut. Som den här: i morse gick min sambo ner i källaren och satte foten i en vattenpöl. Vatten, vatten överallt. Det hade strömmat upp ur en brunn utanför, i källartrappan, efter att systemet inte hade kunnat handskas med allt smältvatten. Vatten är som bekant ett smidigt element som lätt hittar under tröskeln till en källardörr ...

Feber har jag också haft hela dagen ... Så vad bör man känna? Ja, inte är situationen r-o-l-i-g! Men målet med sinnesträning är inte att man ska tycka att sådant här är roligt, bara att man ska möta det med stilla acceptans. Det är varken roligt eller tråkigt, det är. Det bara är. Dagen blev sådan och hade avloppssystemet fungerat hade dagen blivit annorlunda. Kort och gott. Om man når insikten att saker och ting bara är kan inte känslor haka sig fast - de har inga negativa tankar att haka sig fast vid.

Nu, 12 timmar och många hundra östa liter senare, har vi fått tag på en pump som går i natt.

Godnatt!

/Thorwald

Praktiken: disciplin, inte tvång

Vid ett otal tillfällen har jag fått frågan: "Hur mycket ska jag träna?" Ja, egentligen är det en fråga som man skulle kunna dyka ganska djupt i! Men att överdriven praktik enligt någon form av tvångsprincip inte leder längre, den saken är ganska klar. Vad du än praktiserar för något vid ett specifikt tillfälle är koncentrationen inblandad, och den djupa fokusering som krävs för att övningen ska bli meningsfull kan du bara hålla under en begränsad tid. Sinnet sparkar bakut om du försöker tvinga det alltför långt; rätt metod är istället att vänligt men bestämt sätta måttlig press på det och lyssna när det tackar för den här gången. Därefter kan du väva in insikter och erfarenheter från praktiken i vardagslivets sysslor och utmaningar (vilket också har varit målet för all spirituell träning sedan urminnes tider).

Vi kan ta meditation som exempel: om du sitter 30-45 minuter varje dag och verkligen ger dig hän den tiden, så är det fullt tillräckligt för att meditationen ska sätta igång de förändringsprocesser som jag har skrivit om tidigare. Det är föga bättre att sitta två timmar eftersom tankarna kommer att vandra mer och mer. Kanske kan du hitta viss stillhet under kortare stunder även då, men resultatet står inte i proportion till den tid du lägger ner. Dessutom är risken mycket större att du tröttnar på alltihop och slutar för gott. Däremot kan din fokusering vidmakthållas om du efter ditt 30-minuters meditationspass helt byter övning, till t.ex. någon form av qigong. Då skiftar du helt föremål för din koncentration och den kan då hålla en stund till och kanske även öka.

Symbolen vid namn tai chi på bilden ovan visar ett idealtillstånd, en fullständig harmoni mellan de båda grundenergierna yin och yang. Denna harmoni kan gälla universum, naturen, människans värld eller vad som helst, även ditt eget sinne. Sträva efter att ha den balansen. För mycket yang (i det här fallet = tvång) bränner ut och frustrerar, för mycket yin (= otillräcklig självdisciplin) leder ingenstans, och det frustrerar också. Lär dig att säga till dig själv: "Nej, nu får jag ta mig samman!" Lär dig också att säga: "Det funkar inte alls, äsch, jag försöker imorgon igen!"

Försök att inte hoppa för mycket mellan olika spirituella inriktningar. Många andliga sökare gör det, i ett försök att hitta en väg som är "lätt" och ligger utplanad framför dem. Givetvis måste man hitta något man trivs med, men någon lätt väg finns inte. Det finns människor som låter lura sig i många år av tron att det finns någon utstakad bana som inte kräver arbete och uppoffringar. Men så är det inte. Alla riktningar inom den spirituella träningen leder mot samma mål: en komplett personlig utveckling. Och grunden är densamma: arbete och åter arbete.

Jag har nämnt det tidigare men vill säga det igen: läs och praktisera, men läs inte istället för att praktisera. Även detta är vanligt, tyvärr. Tusen böcker om meditation eller qigong eller något annat kan inte ersätta erfarenheten. Detta är ju egentligen självklart inom livets alla områden, men många går i fällan och läser på tok för mycket på bekostnad av träningen.

En tredje sak har med självdisciplinen att göra (alltså med egot!): du måste kunna offra - offra ett tv-program en kväll, ett glas vin en annan kväll och en fika ute en tredje kväll. Enligt den gyllene medelvägen ska du självklart inte alltid offra, men du måste vara beredd att göra det när det krävs. Spirituell träning måste bli en av de allra största prioriteringarna i ditt liv, annars kommer inget att hända. När du har nått över de första trösklarna och börjat se konkreta resultat blir det enklare att skära bort sådant som tidigare hamnade högt på listan, men jag vet att många faller innan dess. Väldigt många, tråkigt nog. När "träningsvardagen" sätter in - perioderna utan andlig kontakt och utan synbara framsteg - kan det vara nog så svårt att ta sig samman.

När det är besvärligt: tänk på att du alltid går framåt även om det inte känns så. Rätt vad det är kommer resultatet av en längre tids praktik i dödläge, och då får du en ny injektion. Ge inte upp. Ge framför allt inte upp i början!

Allt gott till er!

/Thorwald

Vi ska vara som barnen!

I Bibeln sägs det, inom buddhismen sägs det också: vi ska vara som barnen. Det låter kanske inte särskilt utmanande eller spännande för människor i allmänhet, så här i karriärernas tidevarv, och många skulle nog fråga sig varför! Ja, ett skäl är att barnen oftast befinner sig i nuet, inte i ett virrvarr av tankar om dåtid och framtid. Att bygga upp och vårda den förmågan är grunden för mindfulness. Tack vare förankringen i ögonblicket har barnen också en välutvecklad koncentrationsförmåga. De är dessutom i stort nöjda med "det lilla" och har inte ständigt siktet inställt på mer och mer (även om samhället alltför snabbt lyckas förändra dem ...). De tycks vara lyckliga över själva livet, inte bara tillfälligt glada över den och den och den saken. Och, kanske viktigast av allt: barnen är relativt egolösa. Visserligen måste de bit för bit bygga upp ett ego för att kunna bli individer - ett ego som de så småningom måste bryta ner igen för att kunna utvecklas spirituellt. Men de saknar stora delar av vuxenvärldens negativa egobyggnation, full av oärlighet, hårdhet, villkorad glädje och kärlek, överdrivet habegär, bitterhet, lättja osv. De lite större barnen blir sedan som samhället är i stort. Tyvärr, då vi skulle kunna hjälpa dem att skapa helt andra egon än vad som är fallet. Hur som helst: åtminstone de mindre barnen kan hjälpa oss i vår spirituella utveckling. Vi får se och lära, t.ex. av min yngsta dotter Klara, 4 år, på bilden!

Allt gott!

/Thorwald

Verkligheten är ditt sinne!

Du som befinner dig på den andliga vägen, och har börjat känna hur ditt ego släpper greppet, kan begrunda en intressant sak när tillfälle ges: bli medveten om att det är du som skapar verkligheten - någon annan verklighet än den som dina sinnen skapar finns inte.

Jag brukar rekommendera "garderobsövningen" på mina kurser, halft om halft på skämt, men i grunden på allvar. Jag säger åt kursdeltagarna att de ska gå hem och sätta sig i en trång och mörk garderob i tre timmar och sedan gå ut och begrunda varför det var så olidligt tråkigt att sitta där. Finns det tråkiga "inbyggt" i garderoben på något vis? Är det inte så att det finns i sinnet? Mig veterligen har ingen ännu suttit i garderoben, men jag tror att själva tankeexperimentet räcker långt!

Den som inte kan släppa exempelvis gamla oförrätter ältar inte någon verklighet, utan bara tankespår. Bara tankespår. Minnen. Bilder i en film utan någon relevans, och utan någon möjlighet att komma till ett avslut. Själva oförrätten (eller vad man nu talar om) skapades i ditt sinne - precis som tristessen i garderoben - och är därför enbart en illusion. Och varför lägga möda på en sådan? Givetvis kan oförrätten ha påverkat dig, psykiskt och fysiskt, men det är i så fall en helt annan sak. Då ska du lägga kraft på att neutralisera dessa efterverkningar, men lägg inte kraft på själva händelsen.

Den här insikten kommer förr eller senare till den som mediterar regelbundet och är ett av de mest kända andliga stegen. Den kommer till stor del automatiskt, spontant. Likväl kan det vara intressant att begrunda saken lite extra. Se tillbaka i ditt liv - vad är alla minnen om inte tankespår? Det du gör just nu är enbart tankespår om en minut. Den där stora händelsen för tio år sedan har gått samma öde till mötes - att den hade ett långt större inflytande på ditt liv än det som du gör just nu förändrar inte saken.

Allt gott!

/Thorwald

Fienden inom dig

Ett centralt begrepp inom andlig utveckling är jaget, eller egot som det ofta kallas. Vad är då detta? Egot är den del av ditt sinne som vill vinna, äga, såra, ha övertaget, känna skadeglädje, hämnas, vara störst, bäst, vackrast och mest statustyngt. Om detta inte lyckas blir egot aggressivt, surt, förbittrat ... Egot är också det som jublar över personliga vinster, blir förälskat, fixerar sig vid sex och tilltalas av förströelse. Man skulle alltså kunna säga att det finns dels en "negativ" sida av egot, dels en mer "positiv". Men vi får inte glömma att den "positiva" sidan snart förändras till sin negativa motsats; de allomfattande energicyklernas förändringar (som beskrivs t.ex. genom yin och yang) gäller alltid för egenskaperna som är kopplade till egot. Den som jublar över en lottvinst på 50 000 kronor kommer snart att känna ett habegär och sörja att vinsten inte var på 500 000 kronor istället. Och ju mer pengar/kärlek du vinner, desto mer rädd kommer du att vara att pengarna/kärleken försvinner. Det positiva med översvallande kärlek, glädje osv. är bara skenbart.

Egot är något som sakta men säkert måste slipas bort för att du ska kunna utvecklas andligt, ja, egots försvinnande är själva utvecklingen. Så länge det finns kvar i någon nämnvärd omfattning befinner du dig i en cirkel där du hela tiden skapar nya negativa tendenser i livet. Riktigt stora spirituella framsteg är då inte möjliga.

Inom buddhismen talar man om "original mind" som kontrast till egot. "Original mind" är det som är kvar i en människas sinne sedan egot har bekämpats. Varje människa har ett sådant rent sinne där inga begär finns, men hos de allra flesta är egot långt starkare. Du kan se på förhållandet mellan det rena sinnet och egot på samma sätt som du betraktar vårt solsystem. Låt det rena sinnet vara solen och egots olika delar representeras av planeterna. Runt det stilla, rena sinnet snurrar girighet, hat, aggression, bitterhet och de andra tillstånden som måste bort för att du ska få ett liv i harmoni utan känslomässiga berg och dal-banor. De kommer aldrig - aldrig - att lämna dig om du inte ser uppgiften att slipa bort dem som en av de viktigaste uppgifterna i ditt liv.

Egot styr oss alltså helt; vi utvecklar det tidigt i livet och dör med stenhårt mejslade karaktärer utan att ha tagit tillvara på möjligheterna till utveckling. Den som börjar meditera finner däremot vägen till flexibilitet, mjukhet och eftertanke och därmed till egots försvinnande. Du behöver inte göra något särskilt, bara praktisera tålmodigt. I takt med att du finner alltmer stillhet under meditationen blir du så småningom varse vad det är som bryter denna stillhet så snart du lämnar kudden, och redan då har du tagit ditt första steg mot att förändra din egoformade karaktär. Exempel: du har haft ett lyckat meditationspass och funnit relativ stillhet. När du lämnar kudden kommer du med ens att tänka på den nya mobiltelefonen som vore trevlig att ha. Habegäret bryter stillheten för den här gången - men det stör dig, du tycker inte om att stillheten försvinner. Med tiden blir stillheten och de nya insikterna allt viktigare, betydligt viktigare än det som alltid var så viktigt förut. Det är inte längre väsentligt att bilen är nytvättad, att män/kvinnor lägger märke till ditt yttre, att du har ett visst märke på kläderna, att du är den som vinner diskussionen och så vidare i alla aspekter som överhuvudtaget kan knytas till egots natur. Och så långt kommen i din utveckling kommer du också att vilja dra dig undan det vi kallar "samhället", inklusive många bekantskaper. Detta är ett naturligt steg för varje andlig adept. Varför? Samhället är uteslutande en produkt av egot, i alla delar, medan du har kommit längre. Du kan inte ha lämnat (åtminstone delar av) egot bakom dig och samtidigt tilltalas av andra människors egorelaterade byggnation. Detta är skälet till att andliga män och kvinnor genom historien till sist har tröttnat på sin samtid och sökt antingen ensamheten eller gemenskapen bland andra adepter. Det du har funnit i ditt inre måste ha en motsvarighet även i det yttre.

Att vinna över egot är en mycket krävande process som kan ta många år. Men du kommer att vinna till sist. Meditera, tillämpa meditationens insikter i vardagen och läs böcker för att kunna knyta an din egen utveckling till andra utövares. Trots att mycket arbete väntar är vägen ändå ganska rak!

Allt gott tills vi hörs igen!

/Thorwald

Du kan ALDRIG vinna ...

På motorvägen tävlar bilarna mot varandra. Alla ska köra fortast och ha den bästa bilen. På arbetet och festen tävlar människorna mot varandra. Alla ska vara vackrast, tjäna mest pengar och ha flest kontakter. På gymmet ska kvinnorna vara smalast och ha trendigast kläder och männen ska ha störst muskler. I TV-reklamen hör vi: "Boost your ego." Vår samhälle är ett samhälle av tävlan. Varför, när all tävlan är till sin natur meningslös?

En av taoismens enklaste men samtidigt djupaste lärosatser lyder: "Tävla inte med någon, för då kan ingen tävla med dig." Men varför ska du då inte tävla? Jo, du kommer ändå att förlora i förlängningen. Det du vinner kommer att gå dig ur händerna och dessutom orsaka nya problem. Oavsett vad du tävlar om, så kämpar och försakar du, kanske i åratal, i en tävlan som bara kan sluta på något av två sätt: antingen förlorar du, du når aldrig dina mål och är olycklig för det, eller också når du tillfälligt ditt mål, att vara högst upp, bäst eller vackrast - och blir olycklig därför att den positionen ständigt utmanas av andra. Med tävlan följer ett oroligt sinne, om du så ligger etta i evighet. Vi vet alla hur de egentligen mår, mannekängerna, skådespelarna, lyxfruarna, proffstyckarna i TV, männen med Porsche ... Deras liv är olycklig tävlan, och utseende, status, rikedom och rampljus kommer att gå dem ur händerna. De vet, givetvis. Men de blir inte olyckliga bara den dag det sker - blott vetskapen om att allt kommer att försvinna, och att de kan petas ner till andra plats redan nästa dag, gör dem olyckliga redan nu.

Inre tomhet leder till ett fattigt liv, självutveckling skapar rikedom i detta liv och nästa. Det tränade och utvecklade sinnet ser den jordiska tävlingsarenan i klart ljus, som ett ställe där vuxna människor går bakåt istället för framåt, odlar egenskaper som de borde bekämpa och vinner - ingenting.

Allt gott!

/Thorwald