Justeringar vs. genomgående förändringar

Många i vår del av världen har fått ett andligt intresse de senaste åren. Kurser i meditation, mindfulness och många andra träningsformer är frekventa och välbesökta. Jag vill utifrån detta ta upp ett problem - en fälla för utövaren om jag uttrycker mig så - som är mycket viktigt och som handlar om huruvida vederbörande ska gå framåt eller stanna upp och sedan falla tillbaka till ruta ett. 

Om du har insett vilka enorma förtjänster den andliga utvecklingen ger, så vill du ha ett inre lugn. Du vill meditera framgångsrikt. Du vill utöva mindfulness och alltså vara närvarande i nuet. Du vill ha ordning på, och stärka, energierna i kroppen, kanske genom qigong. Du vill öppna upp dina chakror. Kort sagt: du vill lyfta såväl själ som kropp till ett plan långt ovanför det där gemene man befinner sig. 

När du nu vill det måste du också acceptera alla nödvändiga förändringar i din värld. Detta är oerhört viktigt att komma ihåg; det är där som 95 av 100 utövare faller igenom. Allt du vill lyckas med inom den andliga praktiken och utvecklingen är kopplat till sådant som du måste göra i det världsliga. Det är sanningen, och för den som verkligen vill och med hela sin existens dessutom förstår vad som måste till kan insikten om förhållandet vill-måste bli mycket smärtsam eftersom den penetrerar livet djupt.

Du måste reducera dina problem - inte minst de materiella och relationsmässiga - till ett minimum om du ska bli framgångsrik. I längden fungerar det helt enkelt inte att oroa sig för börskurserna och samtidigt träna sinnet till något utöver det vanliga. Släpp också tanken på den där personen som förödmjukar dig då och då - när du tränar sinnet ska du stå utanför detsamma, inte vara fast i dess turbulens. Materiella ting kan du alltid avstå ifrån om du verkligen menar allvar med din praktik (varenda liten sak du äger belastar ditt sinne), men värre kan det vara med relationer. Men naturligtvis bör du om möjligt avskaffa allt umgänge som är dränerande eller bara meningslöst. Och har du ett arbete som av någon anledning inte går att kombinera med andlig praktik, så använd all din fantasi för att fundera ut hur du kan stöpa om ditt liv i det avseendet. Du kommer att vara på arbetet en tredjedel av din tid i kanske 20 år till, så spåren blir alldeles för djupa för att du ska kunna sopa igen dem varje eftermiddag.

Det är alltså inga små förändringar som krävs av den seriösa utövaren. De är n-ö-d-v-ä-n-d-i-g-a. Och du måste erkänna dem! Begå inte det västerländska misstaget att försöka leva i andlighet samtidigt som du behåller din "gamla" värld. Det är dömt att misslyckas. Och det är där människor faller igenom: de klarar helt enkelt inte att lämna sin värld av prylar. Att utvecklas andligt kräver järnvilja och självdisciplin, men som jag tidigare nämnt blir man mer och mer självgående med tiden. Man förstår så småningom varifrån den verkliga tillfredsställelsen kommer, och man ser hur människorna runt om lider när de försöker lösa den omöjliga ekvationen att kombinera en yttre värld med en inre frid. Enkelhet i allt är en av nycklarna till ditt innersta, glöm aldrig det.

Allt gott!

/Thorwald

Svårsmälta sanningar del 3

När vi har gjort en viss sak under en längre tid får vi erfarenhet. Alltså har vi erfarenhet av livet när vi har levt länge, åtminstone av vissa segment. Men det är direkt felaktigt att sätta likhetstecken mellan denna begränsade erfarenhet och det som inom andliga traditioner är känt som visdom.

Vi har tidigare konstaterat att det liv som vi föds till på jorden är betingat av olika karmiska band, av livsuppgifter/livsmål och av läxor vi har att lära. Vi har levt förut, många, många liv - vilket i sig kan vara en svårsmält sanning för många! De som har inkarnerat många gånger är gamla själar, de som är nyare på jorden är just nya själar. Därför kommer också vissa människor till jorden med en kärna av visdom som de har byggt upp under sina många liv. Visst, de är inledningsvis barn som andra barn är mest, men de har också något annat som kommer att blomma ut när tiden är mogen. De har alltså ett enormt försprång när det gäller helhetssyn och visdom gentemot de unga själarna - ett försprång som naturligtvis är helt ointagligt under ett enda liv. Parentetiskt kan sägas att dessa unga själar dock inte tänker i termer av att de "ligger efter" eller något liknande, eftersom de ännu inte har någon aning om att det finns något annat, något stort och djupt. De måste först upptäcka livets ytliga ämnen. De kan inte starta någon annanstans än i det yttre för att flera eller många liv senare söka sig inåt. Och tänk efter: Hur många människor känner du inte själv som har ägnat ett helt liv åt i princip samma yttre ting? Någon är intresserad av exklusiva bilar, någon annan fikar och kallpratar sig igenom livet och en tredje är fixerad vid det motsatta könet livet ut. Och dessa människor har väldigt lätt att hitta stimulans i vårt samhälle! Skälet till det är uppenbart: de allra flesta människor är mer eller mindre nytillkomna och formar vår värld i kraft av just sitt stora antal. Shopping, ytliga TV-program, "rumpchocker", designkök och en aldrig sinande ström av artiklar för yttre "skönhet" är bara ett litet urval av allt de erbjuds av den "snälla" marknaden.

Dessa människor får alltså inte ett spår av visdom i livet. De kan inte få, helt enkelt därför att det skulle gå emot rådande lagar. Det synsätt som vi har matats med sedan barnsben, att äldre ska respekteras av det skäl att de besitter så mycket livskunskap, är således helt taget ur luften. Det är påhittat av unga själar som ju inte vet att det finns en annan kategori människor som har varit här många fler gånger!

Det är alltid vanskligt att generalisera, men min erfarenhet säger att många äldre är allt annat än andligt utvecklade och därför torde vara unga själar. De tror sig ibland vara respektabla i sin roll som "livslärare", men är inte sällan fast i en grav materialism, som ibland gränsar till fixering, hjärtat är cementerat efter decennier av känsloförtryck och jag-centreringen - egot - är anmärkningsvärt stor. En sådan människa har naturligtvis inte något att lära en många år yngre person som samtidigt är en äldre själ. Denne har redan sett igenom allt, eller kommer snart att göra det, vare sig det handlar om meningslösheten i att samla materiella ting, vikten av att erkänna känslor eller att dödandet av egot är grunden till inre frid.

Så blir den yngre den äldres lärare i livet!

Allt gott!

/Thorwald

Är livet lidande?

Buddhismen hävdar att livet till sin natur är lidande (och i mer förtäckta ordalag säger alla stora livsåskådningar samma sak). Ordet "lidande" är - tror jag - inte någon bra översättning till svenska eftersom de flesta nog förknippar det med starka plågor, inte minst fysiska. Vad buddhismen menar är snarast att livet är påfrestande, mödosamt och smärtsamt. Men som traditionen bjuder använder jag ändå ordet "lidande".

Är då livet lidande? Den ena personen skulle svara ja och den andra nej. Men svaret skulle alltid bli ja om människor befann sig på samma stadium i den själsliga utvecklingen. Vilsenhet i tillvaron, själslig smärta, stark längtan till ditt själsliga hem och saknad efter det du vet finns men inte kan finna föregår alltid högre andliga stadier. De människor som flyter ovanpå det verkliga livet och ägnar uppmärksamhet åt saker som nöjesindustrin och storföretagen skapar åt oss skulle kanske inte svara att livet är lidande. Men förr eller senare kommer alla själar på jorden att känna samma smärtor. Det kosmiska syftet är att vi alla ska fulländas som andliga varelser, i denna inkarnation eller i någon framtida. Starta därför om du känner att tiden är inne! Startar du inte nu kommer du ändå att tvingas till det förr eller senare.

Det är en svår balansgång att tala om skillnader mellan människor. Men skillnader i andlig utveckling har inget med människovärde att göra. Vi kan bara konstatera att vissa själar är äldre än andra och redan har passerat stadier som ter sig intressanta för de yngre. Tänk om vi kunde förstå och acceptera att det är så, utan att för den skull fördöma! Vår värld hade blivit så mycket mer förstående och harmonisk om personligheter och handlingar kunde tolkas ur ett vidare perspektiv istället för att "vara något som bara är"!

Allt gott så länge!

/Thorwald