skip to main |
skip to sidebar
Oavsett om vi bekänner oss till taoismen, buddhismen, kristendomen eller någon annan åskådning har vi en väg att vandra. Detta är kanske inte så självklart som det låter. I den traditionellt utmejslade kristendomen, som tyvärr än idag är rättesnöret bland många s k troende, räcker det med att åkalla Gud och/eller Jesus. Därefter kan man agera hur som helst, anser man, och behöver inte tänka så mycket på hur man ska utveckla sin person i rätt riktning och hur man beter sig mot andra människor. Lika lätt är det för anhängarna av den buddhistiska grenen Rena landet som är utbredd i både Kina och Japan. Genom (muntlig) hängivenhet till Amitabha, det oändliga ljusets buddha som styr över det västra paradiset, får de troende plats i hans rike efter döden. Där försvinner all karma och således löses eventuella felaktigheter automatiskt.
Men ... Så fungerar det inte och sådant är inte ursprunget. "Tao" betyder 'väg' och på samma sätt omtalas "vägen" i Bibeln. Och ordet "yana" som vi hittar i buddhismens huvudströmmar hinayana, mahayana och vajrayana betyder 'farkost' eller 'vagn'. Helt tydligt beskrivs något som för den enskilda individen har både startpunkt och mål - vi har en farkost och färdas på en väg, vi har en sträcka att tillryggalägga genom egna ansträngningar.
Resan går genom vårt inre. Farkosten tar oss vidare till djupare nivåer och mot förädling. Den egna insatsen är krävande och kommer alltid att vara det. Detta inser vi numera i högre grad än förr, men nog finns det många som behöver upplysas om Farkosten på Vägen - det gemensamma ursprunget hos världens stora livsåskådningar.
Allt gott!
/Thorwald
Vi har tidigare konstaterat att buddhismen och kristendomen (och alla andra stora livsåskådningar också för den delen) säger samma sak: träna ditt inre, utveckla din moral, gör dig av med ditt ego, visa kärlek och hänsyn och skaffa förståelse för att du är en del av det kosmiska alltet. Men en avgörande skillnad mellan de båda är att buddhismen lutar sig på det faktum att vi reinkarneras, dvs. återföds, gång på gång tills vi har nått full upplysning och därmed befriat oss från det karma som binder oss vid jordeliven. Jesus och de andra profeterna i Gamla och Nya Testamentet talar inte om återfödelse, åtminstone inte uttryckligen. Därmed skulle kristendomen vara - mig veterligen - en av mycket få livsåskådningar i världshistorien som inte anser att vi föds om och om igen i nya kroppar för att förfina våra själar. Men så lär det inte vara.
Det som presenteras "utåt" i en religion eller livsåskådning kallas den exoteriska läran. Bibeln är givetvis fullt exoterisk, annars skulle den inte ha använts för att få "massorna" i alla länder och alla tider att förstå det bibliska budskapet. Typiskt exoteriskt är t.ex. de många liknelser som Jesus använde när han undervisade de enkla människorna ute i Mellanösterns byar. Kärnbudskapet kan sägas vara: "Följ dessa regler i ert dagliga liv så går det er väl."
Men det har i alla tider funnits människor som har velat tränga djupt in i de spirituella lärorna. För dem finns esoteriska läror - vi skulle gott och väl kunna kalla dem för "hemligheter". Den som enbart följer vissa grundläggande råd blir inte som Jesus eller Buddha eller någon annan mästare - så hur kommer man en bit på vägen mot att bli som dem? Esoterism handlar om just det, och de inre lärorna ser då alltså olika ut beroende på vilken livsåskådning man talar om.
Det är näst intill orimligt att Jesu esoteriska lära inte inkluderade reinkarnationstanken. Ett kraftfullt argument för detta är att han utbildades inom traditioner där denna är naturlig, och inte bara naturlig utan bärande för hela det filosofiska systemet. Vi får inte glömma att Nya Testamentet inte säger något alls om var Jesus befann sig mellan 13 och 30 års ålder, en mycket lång tid med tanke på hans korta levnad. Allmänt antas det att han utbildades av bl.a. buddhister under många och långa resor. Samtidigt - och detta är inte minst viktigt - aviseras det i förbifarten på många ställen i Nya Testamentet att Jesus undervisade, men vad han undervisade nämns inte. Att han undervisade folket är inte så intressant i detta sammanhang, men när han undervisade lärjungarna, vad sa han då? Under den tid de följde Jesus måste de ha fått oerhört mycket egen undervisning, sådan som inte delgavs några andra. Och då presenterades den esoteriska delen, sannolikt lika välutvecklad som inom t.ex. buddhismen eller hinduismen, om än kanske annorlunda på ett eller annat sätt. Det vet vi inte. Men de bärande delarna lär ha funnits där, i första hand reinkarnationstanken.
Tänk vad annorlunda kristendomen hade varit idag om dess esoteriska del hade varit lika tydligt uttryckt som den exoteriska. Tänk vad annorlunda vårt samhälle hade sett ut! Då hade kristendomens budskap talat till oss, människan hade kunnat finna motivation bara i det faktum att livet fortsätter med fler liv och fler igen. Då spelar det ju roll vad man gör i det här livet enligt den karmiska lagen som styr allt, alltid, överallt, i evigheter. Men nu är alltihop slut när livet är slut, tror alltför många, så varför ska man då göra annat än att titta på TV ...?
Möjligen skrevs Jesu esoteriska undervisning ner. Åtminstone fördes den vidare muntligt. Den fanns i alla fall, bevisligen. Men någonstans på vägen förlorades alltihop, och hur vet vi inte. Brand? Förföljelse och förstöring? Eller har den strukits under senare århundraden av någon mäktig kyrkans man som ansåg djupet i undervisningen vara opassande? I vilket fall förlorade kristendomen då sin bärande pelare, den som skulle gett läran hög relevans i det dagliga livet, inte minst i vår tid. Min förhoppning är att den reinkarnationsmedvetenhet som nu når allt fler av oss via buddhismen så småningom kan införlivas i kristendomen. Då kan vi åter vända oss till Gamla och Nya Testamentet för riktlinjer, och vi kan verkligen förstå budskapet på djupet.
-----
På bilden ser du Livsbrunnens nya symbol, bestående av Enso, zenbuddhismens cirkel, korset samt tai chi med universums båda grundkrafter yin och yang. Symbolen täcker mycket av det som jag utgår ifrån i mitt spirituella arbete.
-----
Allt gott!
/Thorwald
Den norska kronprinsessan Mette-Marit är i Kashmir i två veckor bland annat för att besöka kloster. Med sig har hon en buddhistisk vägledare. Norska så kallade kristna personer är mycket upprörda över tilltaget. "Det rimmar inte att använda en buddhistisk mentor" menar man, "eftersom kronprinsessan har profilerat en stark kristen tro". Man anser att det handlar om "religionsblandning"; "att kombinera den kristna tron med den buddhistiska världsbilden" anses omöjligt. Vidare uppmanas Mette-Marit att gå till den kristna tron om hon vill få vägledning i livet.
Det kan inte nämnas nog många gånger: om Jesus och Buddha träffades - vilket de för övrigt har gjort och gör - skulle de båda le i samförstånd över att de respektive åskådningarna säger exakt - exakt - samma sak. Såväl kristendomen som buddhismen handlar om personlighetsutveckling med betoning på andlig utveckling, men i den ena åskådningen har man koncentrerad bön som grund, i den andra meditation. Så länge världen inte förstår att varenda traditionell livsåskådning har samma mål för sina utövare kommer konflikter med religiöst ursprung att florera världen över. Därför ler inte Jesus och Buddha, inte enbart. De tar sig också för pannan när de bevittnar dårskapen och den okunnighet och insiktsbrist som måste betraktas som rent otrolig med tanke på att vi skriver 2012.
Det är tydligen inte bara i Sverige som präster och religiösa av vad slag de nu vara månde borde ägna sig åt något helt annat, helst något där de är så tysta som möjligt. De är oerhört långt från någon form av andlig kompetens.
Allt gott!
/Thorwald
Vi frågade oss tidigare i bloggen om det egentligen spelar någon roll för vår Bibelläsning huruvida Jesus har funnits eller inte. Svaret är i princip nej. Den visa kärnan i Bibeln finns där oavsett. Vi kan nu följa upp med att fråga: Spelar det någon roll om det finns ett paradis och ett helvete efter döden? Nej, inte alls. Visst finns det en tillvaro efter döden, men allt tyder på att det inte handlar om några regelrätta paradis och helvete (även om kyrkan historiskt haft som huvuduppgift att genom helvetespropaganda hålla folk i schack). I vilket fall är det spörsmålet oväsentligt, för det viktiga är hur vi skapar vårt paradis respektive helvete här och nu, under vår stund på jorden innan nästa inkarnation tar vid. Kyrkans män, som mer än några andra har suktat efter världslig makt genom alla sekler, har inte haft vare sig lust eller insikt nog att berätta att Bibelns - och alla andra heliga skrifters - påbud och rekommendationer rätt och slätt handlar om personlighetsutveckling och andlig utveckling medan vi är här på jorden. Låt oss därför tänka mindre på gröna ängar där lejon och får leker sida vid sida, och likaså mindre på kittlar med rykande svavel där djävulen stoppar dem som någon gång råkar göra något fel i dogmatismens ögon.
De sju kardinalsynderna, som exempel, leder eller leder inte till helvetet på andra sidan detta livet. Det vet vi inte - och det spelar ingen roll. Vad vi vet är att de leder till jordisk oro och olycka och till andlig och därmed allt genomsyrande misär. Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja är inget som som hör till ett utvecklat inre, utan är kopplade till egot, detta ego som på sätt och vis är en röd tråd genom hela bloggen, om man så talar om kristendomen, zen eller någon annan åskådning. Kardinalsynderna är alla kopplade till begär på olika vis. Begär kan man - på buddhistiskt vis - se som ett allt innefattande problem; begär av olika slag rymmer allt som skadar den fysiska och andliga människan och som hämmar hennes andliga utveckling. Avundsjuka är således ett begär efter något, likaså högmod, vrede och så vidare.
Precis som vi tidigare har konstaterat att Jesu öde har mycket att lära oss om vår egen väg i detta liv, ska kardinalsynderna fungera som rättesnören i detta liv. Den som kastar av sig egot och inte behärskas av begär har nått dithän som Bibeln, och alla andra heliga texter, pekar: till det inre paradis som finns tillgängligt för var och en av oss. Låt oss inte fastna i bokstavsläsning av alla värdefulla skrifter - det har vi fått mer än nog av i både medeltidens kloster och i 1900-talets kyrkbänkar. Bibeln är till väsentliga delar bildspråk, symbolik - vi kan kalla det vad vi vill. Djävulen straffar oss inte för att vi begår kardinalsynderna, det är kardinalsynderna i sig som är djävulen, därför att de ger oss svårigheter, förleder oss att slösa bort vår oerhört värdefulla tid på jorden, skadar oss och dödar oss. Om vi förstår detta blir Bibeln med ens mindre "konstig" och abstrakt, den blir tvärtom väldigt jordnära och lätt att förstå. Den blir en guide i livskunskap! Den person, däremot, som väljer att läsa och tolka Bibeln bokstavligt, och tro och leva därefter, kommer för alltid att vara rädd för kitteln vid minsta begånget fel, och hade därmed fått ett gladare och trevligare liv om vederbörande aldrig hade öppnat boken.
Allt gott!
/Thorwald
Att Jesus faktiskt fanns är de flesta sakkunniga överens om. Men om han så inte hade funnits, spelar det då någon roll när vi studerar Bibeln? Egentligen inte, för visdomen finns i boken oberoende av om han var en historisk person eller ej. Visdomen finns oberoende av släktträd, oberoende av antal profeter och oberoende av huruvida Paulus befann sig i Rom eller inte när han skrev ett visst brev. Alldeles för mycket kraft har lagts genom seklerna på att försöka utröna det ena och det andra; ja, olika åsikter i sakfrågor har som bekant till och med lett till konflikter och krig, vilket tyvärr visar hur infantila många "religiösa" är.
Om vi istället ser till det väsentliga, alltså Bibelns budskap, kan Jesu liv (fiktivt eller ej!) ge oss ledtrådar när vi vill lära känna och förändra oss själva. Jesus dog och återuppstod. Säkert var det så att han förråddes av Judas, ställdes framför Pontius Pilatus och sedan blev korsfäst, men oavsett kan vi applicera hans öde på våra egna liv. För vi ska också dö och återuppstå. Det är målet för varje spirituell adept. Den gamla människan med de negativa sidorna ska bit för bit försvagas tills döden inträder och en ny människa föds, en människa med ett inre av hög kvalitet. Denna människa har besegrat avundsjuka, begär och andra egenskaper som vållar olycka i förlängningen. Dessa kan inte hålla den nyfödda människan i sitt grepp eftersom hon har sett igenom dem. Hon ser deras sanna natur - de är illusioner. Och något som inte finns kan inte hålla fast någon.
"Du kommer att dö på meditationskudden" säger man inom zenbuddhismen. Och tarotkortet Döden (bilden ovan) visar samma sak. Den inre döden följs av något nytt, något vackrare. Se alltså hur så vitt skilda traditioner strålar samman i sin visdom om den andligt inspirerade människans utveckling! Kristendomen från främre Asien, zen som utvecklades i Kina och tarotleken av dunkelt - men möjligen av medeltida italienskt - ursprung - alla säger de samma sak. Och vi kan gå till vilken tradition som helst: hinduismen, taoismen, shamanska riktningar, de pekar åt ett och samma håll. Lägg det på minnet, de pekar åt ett och samma håll och deras budskap finns där för att användas av oss i vardagen. Detta ska vi veta när vi reflekterar över Bibeln och dess plats i vår sekulariserade värld. Jesu liv, gärningar och död och vad vi kan lära oss av dem är av större vikt idag än någonsin förr.
Allt gott!
/Thorwald
"Att gå över ån efter vatten" är ett gammalt ordspråk. I spirituella sammanhang är detta just vad vi ofta gör! Vi läser och lyssnar till buddhismens visdom, vi smyckar oss och våra väggar med tai chi, den världskända symbolen som av många kallas "yin/yang-tecknet", vi lyssnar till yogis och zenmästare - och samtidigt glömmer vi bort att det muntliga och skriftliga budskapet i dessa läror, såväl som den visdom som ryms i symboliken, finns i Bibeln, vår "alldeles egen" skrift.
Det är givetvis bara av godo att vi tar del av så många spirituella traditioner som möjligt, inte tu tal om annat. Men vi behöver omvärdera vår syn på Bibeln. Den är inte mer sagobok än någon annan helig skrift. Den ger oss inte några "hemskare" levnadsregler än vilken annan klassisk text som helst. Den är inte heller något att göra sig lustig över och vifta bort som nonsens. Men tänk efter: Är det inte på dessa sätt som vi ofta reflekterar över Bibeln? När jag berättar om heliga skrifter som är av betydelse för mig, personligen, möts jag ofta av förvåning när jag nämner Bibeln. Det är märkligt - eller också är det kanske inte det. Bibeln, har vi i vårt sekulariserade samhälle fått lära oss, är något för gamla damer och farbröder som inte har tagit till sig av våra nya (läs: tekniska) kunskaper. Jaja, låt dem fortsätta att tro på att Noa byggde en ark som han fyllde med djur och att Mose delade havet med sin stav.
Det är sant att äldre generationer inte tilläts att reflektera över Bibelns djupare budskap, utan lärde sig att rabbla och betrakta varje bokstav som bokstavlig. Men vi bör veta bättre. Ser vi Bibeln i klart ljus blir vi snart varse att den rymmer samma livsvisdom som vi möter världen över, nu och i alla tider. Det handlar om kärlek, måttfullhet, balans, segern över egoismen och så vidare. Mitt råd är att du läser denna ytterst värdefulla bok utan de eventuella förutfattade meningar som du har, så kommer du att hitta en skatt.
Allt gott!
/Thorwald
