Mindfulness är ett ord som vi stöter på allt oftare. Mindfulnessinstruktörer utbildas och de ska lära oss att vara där vi är i tiden, alltså i nuet, inte i det förflutna eller i framtiden. Naturligtvis kan det komma ut mycket gott av detta! Men man får samtidigt inte glömma att ett hus måste börja byggas från grunden, inte från en våning högre upp.
Jag har tränat den kinesiska kampkonsten Wing Chun sedan 1993. Wing Chun är en kung fu-stil, en av ca 400 i Kina. Den har blivit populär i västvärlden tack vare (på grund av) att den anses lätt att bli bra på. Man kan bli en duglig utövare med ganska rimlig arbetsinsats, har det sagts. Emellertid skiljer sig inte Wing Chun från andra kung fu-stilar, eller från qigong eller tai chi eller meditation eller vilken annan gren som helst, vilket jag fick erfara efter åratal av västerländsk träning. En instruktör från Hong Kong, med 30 års erfarenhet av Wing Chun, undrade vad i hela världen vi sysslade med under träningen. Vi stod fel. Vi utförde teknikerna fel. Vi gjorde allt fel. Skälet var att vi tänkte fel. Vi hade fel utgångspunkter - sådana utgångspunkter som vi hade lärt oss som små och som samhället sedan ivrigt hade försett oss med. Vi litade inte på själens utveckling. Vi ville så mycket. Vi ville ha resultat, vi tävlade, vi ville prestera. Och vi var bekväma och ville träna så lite som möjligt men ändå bli duktiga. Fel. "Ställ er i grundställning" sa herr Chung. "Stå sedan där i tre år." Gör si och gör så - vi fick ändra alltihop. Först undrade vi vad i hela fridens namn det var fråga om. Men så småningom ... Mina knutar löstes upp. Min undran varför jag inte blev bättre eller varför instruktören på Asiatiska Motionsakademien i Göteborg stod så bekvämt på träningen besvarades. Vi såg inte vikten av grundträning. Vi såg det som var snabbt och hårt. Men eftersom grunden saknades var det inte snabbt och inte hårt, men det förstod vi inte då. När vi inte tänkte längre, och när själen hade fått vara delaktig i den fysiska utvecklingen - då blev det snabbt och hårt.
Tyvärr är meditationsträning inne på samma felaktiga spår. Beviset? Ja, tydligast böcker som "Zen på fem minuter" och andra befängda publikationer. Men i vissa fall också mindfulnesskurser. Mindfulness är sedan tusentals år ett väl preciserat begrepp: det är den sittande meditationens förlängda arm, dvs. meditationen såsom den ser ut i vardagen för utövaren efter en lång period av träning. Mindfulness riskerar att bli substanslöst för den som inte har mediterat åtskilliga timmar och det kan därför vara svårt att hålla meningsfulla mindfulnesskurser för människor som saknar den erfarenheten. Mindfulness är fullt greppbart först när du har lyckats uppnå ett relativt lugn under meditationspasset och känner att du behöver bevara detta lugn även efter meditationen för att utvecklas vidare. (Det tar ett tag att förstå detta, även om det låter underligt.)
Som jag tidigare har skrivit om är den andliga vägen glädjefylld men samtidigt lång, besvärlig och fylld av tårar och själslig och ibland fysisk smärta. Men du kan inte hoppa över något steg hur gärna du än vill, framför allt inte det första och största steget. Allt måste få ta sin tid. En rak rygg under meditationen måste komma efter en krokig. Friheten måste komma efter fångenskapen. Kärleken till alltet måste komma efter kärleken till delarna. Och mindfulness måste komma efter att du behärskar sinnet under meditationsträningen. Tänk dig själv att du inte lyckas nå lugn på kudden i det tysta, varma och andliga meditationsrummet. Hur ska du då lyckas i trafiken den där kalla februarimorgonen när inte någon människa omkring har ett leende på läpparna? Det är mycket svårt, så låt utvecklingen komma av sig själv.
Jag har blivit tillfrågad om att ha kurser i mindfulness i höst och har tackat ja, men de läggs upp på ett sätt så att inte grunden glöms bort. Nog kommer vi att träna mindfulnesstekniker, men jag kommer att betona just vikten av att inte gå genvägar.
Allt gott, mina vänner!
/Thorwald
Jag har tränat den kinesiska kampkonsten Wing Chun sedan 1993. Wing Chun är en kung fu-stil, en av ca 400 i Kina. Den har blivit populär i västvärlden tack vare (på grund av) att den anses lätt att bli bra på. Man kan bli en duglig utövare med ganska rimlig arbetsinsats, har det sagts. Emellertid skiljer sig inte Wing Chun från andra kung fu-stilar, eller från qigong eller tai chi eller meditation eller vilken annan gren som helst, vilket jag fick erfara efter åratal av västerländsk träning. En instruktör från Hong Kong, med 30 års erfarenhet av Wing Chun, undrade vad i hela världen vi sysslade med under träningen. Vi stod fel. Vi utförde teknikerna fel. Vi gjorde allt fel. Skälet var att vi tänkte fel. Vi hade fel utgångspunkter - sådana utgångspunkter som vi hade lärt oss som små och som samhället sedan ivrigt hade försett oss med. Vi litade inte på själens utveckling. Vi ville så mycket. Vi ville ha resultat, vi tävlade, vi ville prestera. Och vi var bekväma och ville träna så lite som möjligt men ändå bli duktiga. Fel. "Ställ er i grundställning" sa herr Chung. "Stå sedan där i tre år." Gör si och gör så - vi fick ändra alltihop. Först undrade vi vad i hela fridens namn det var fråga om. Men så småningom ... Mina knutar löstes upp. Min undran varför jag inte blev bättre eller varför instruktören på Asiatiska Motionsakademien i Göteborg stod så bekvämt på träningen besvarades. Vi såg inte vikten av grundträning. Vi såg det som var snabbt och hårt. Men eftersom grunden saknades var det inte snabbt och inte hårt, men det förstod vi inte då. När vi inte tänkte längre, och när själen hade fått vara delaktig i den fysiska utvecklingen - då blev det snabbt och hårt.
Tyvärr är meditationsträning inne på samma felaktiga spår. Beviset? Ja, tydligast böcker som "Zen på fem minuter" och andra befängda publikationer. Men i vissa fall också mindfulnesskurser. Mindfulness är sedan tusentals år ett väl preciserat begrepp: det är den sittande meditationens förlängda arm, dvs. meditationen såsom den ser ut i vardagen för utövaren efter en lång period av träning. Mindfulness riskerar att bli substanslöst för den som inte har mediterat åtskilliga timmar och det kan därför vara svårt att hålla meningsfulla mindfulnesskurser för människor som saknar den erfarenheten. Mindfulness är fullt greppbart först när du har lyckats uppnå ett relativt lugn under meditationspasset och känner att du behöver bevara detta lugn även efter meditationen för att utvecklas vidare. (Det tar ett tag att förstå detta, även om det låter underligt.)
Som jag tidigare har skrivit om är den andliga vägen glädjefylld men samtidigt lång, besvärlig och fylld av tårar och själslig och ibland fysisk smärta. Men du kan inte hoppa över något steg hur gärna du än vill, framför allt inte det första och största steget. Allt måste få ta sin tid. En rak rygg under meditationen måste komma efter en krokig. Friheten måste komma efter fångenskapen. Kärleken till alltet måste komma efter kärleken till delarna. Och mindfulness måste komma efter att du behärskar sinnet under meditationsträningen. Tänk dig själv att du inte lyckas nå lugn på kudden i det tysta, varma och andliga meditationsrummet. Hur ska du då lyckas i trafiken den där kalla februarimorgonen när inte någon människa omkring har ett leende på läpparna? Det är mycket svårt, så låt utvecklingen komma av sig själv.
Jag har blivit tillfrågad om att ha kurser i mindfulness i höst och har tackat ja, men de läggs upp på ett sätt så att inte grunden glöms bort. Nog kommer vi att träna mindfulnesstekniker, men jag kommer att betona just vikten av att inte gå genvägar.
Allt gott, mina vänner!
/Thorwald
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar