Den som utvecklas andligt kommer att se och inse saker som är fördolda för de allra flesta människor. Jag kommer att behandla sådana insikter i några inlägg framöver - och det jag kommer att skriva är inte särskilt lättsmält för alla. När sanningen visar sig vara en annan än den utgångspunkt som vi haft i åratal eller decennier krävs det mod för att ens vilja inse denna nya sanning.
Du lever i en illusion. "Hursa?", kanske du säger. "Illusion? Ånej, inte jag. Jag vet nog var jag har mig själv!" Svaret är: Det vet du säkert med jordiska mått mätt. Men du vet det inte om vi byter till en mycket, mycket större måttstock.
Den människa som nyss, eller inte alls, har påbörjat sin andliga utveckling är helt och fullt uppbyggd kring sitt ego (detta ego som jag tidigare har skrivit ganska mycket om). När du förlorar din plånbok med fem hundra kronor i, vad i dig är det som reagerar? När du blir trampad på av någon, vad i dig är det som reagerar? När någon tittar på dig och tycker att du är konstigt klädd eller uppför dig annorlunda eller har fel saker/gör fel på något annat sätt, vad i dig är det som reagerar? Svaret är egot, det ego som styr så gott som hela ditt liv. Men detta ego är ditt sinnes egen konstruktion. Det som du upplever i alla dessa situationer och tusen andra finns inte. Det finns hos dig, ja, men det betyder inte att det finns någon annanstans, på något annat sätt än i ditt huvud. Vi talar alltså om ett hundra procent subjektivitet och noll procent objektivitet. När du gör egot till sanningen är det alltså detsamma som att du gör illusionen till sanning - till din egen olycka. För till egot är kopplat alla de negativa egenskaper som du egentligen vill bli av med. Egot blir förorättat, du blir arg. Egot blir lystet, du blir avundsjuk. Egot ältar, du blir bitter. Sanningen är att livet för de flesta människor är detsamma som ett ändlöst vältrande i egot, och det avslutas inte förrän döden sätter stopp.
Lyhördheten, känsligheten, ifrågasättandet, medvetenheten om orsak och verkan och andra förmågor som du tränar upp med hjälp av främst meditation kommer att röja ditt ego. Du kommer att kunna ställa dig vid sidan om dig själv som åskådare och inte tumla runt som deltagare i egots nycker. Med ens ser du då också egots illusoriska natur. Det fanns aldrig där - det var du som konstruerade det varje sekund av ditt liv! Ditt nya jag är transparent och ger inte yttervärlden någon chans att kroka sig fast och skapa negativitet i någon form.
Detta faktum är inte lättsmält, måhända. Men som jag säger på kurser och föreläsningar:
- Tro mig.
Och jag säger:
- Ni deltagare, kom till mig om fem år och säg att ni har praktiserat men att detta inte har hänt. Det kommer aldrig att inträffa.
Allt gott!
/Thorwald
Det du skriver är väldigt intressant och tankeväckande. En bit på väg har jag väl kommit på min andliga utveckling och bara genom att tänka och reflektera över hur och varför vi reagerar på olika händelser i livet/vardagen har vi kommit en bit framåt. Jag lär mig hela tiden vad som är värt att lägga energi på och vad jag mår bäst av, sen går det inte lika bra varje dag och det är väl kanske då egot tar över..? Det som jag kan tycka är svårt ibland är att det är så många människor runt omkring som inte tänker i samma banor. Många gånger kan man ju stå utanför och lägga sin egen energi på annat men det är även många situationer där det förväntas att man ska engagera sig och vara delaktig i något, t.ex. på arbetsplatsen, som känns så litet då jag ser det i ett större perspektiv. Familjemedlemmar och vänner kan också tycka att jag tar lätt på saker eller tycker att jag inte bryr mig tillräckligt om sådant som de anser är viktigt – byte av bil, köp av skidor, elektriska apparater… Jag märker att ju mer jag utvecklas och lär mig desto mer märker jag också hur olika människor nära mig och jag fungerar och resonerar. Du både utövar ju och har andlig utveckling, med allt vad det innebär, som arbete men hur hanterar du detta? Det kan ibland också kännas frustrerande då jag blir arg eller klagar över något som jag egentligen vet att jag bara borde släppa för det är i det stora hela oväsentligt. Det kan kännas lite som ett misslyckande för jag strävar ju efter att behålla det rofyllda sinnet. Den insikt som jag hittills nått kan då istället kännas betungande.
SvaraRaderaHej! Det du skriver om är inte lätt att hantera! Man får visa fördragsamhet och tänka på att alla själar är olika långt komna i sin resa, dvs. det är lönlöst att anklaga någon (även om man ibland måste säga ifrån, såklart). Sedan måste man ju inrätta sitt liv så att man får bort så många störande element som möjligt, men det gör man naturligt eftersom den andliga utvecklingen bara blir viktigare i livet ju mer man utvecklas.
SvaraRaderaHälsar
Thorwald
Det är så klokt och så svårt. Mitt ego är starkt och när jag inser att egot varit i farten och fortfarande känner sig förbittrat går det inte att förändra. Jag vet svaret: MEDITATION! Är jag tillräckligt motiverad nu? Ja, när egot stör tillräckligt mycket i livet kanske det är dags. Hälsningar Cecilia
SvaraRadera