Vad är andlig eller spirituell utveckling? Hur börjar man och hur når man långt? Vad händer med själen och kroppen och varför?
Denna blogg tar dig in i en ny tid och värld, långt in!
Välkommen!
När vi har gjort en viss sak under en längre tid får vi erfarenhet. Alltså har vi erfarenhet av livet när vi har levt länge, åtminstone av vissa segment. Men det är direkt felaktigt att sätta likhetstecken mellan denna begränsade erfarenhet och det som inom andliga traditioner är känt som visdom.
Vi har tidigare konstaterat att det liv som vi föds till på jorden är betingat av olika karmiska band, av livsuppgifter/livsmål och av läxor vi har att lära. Vi har levt förut, många, många liv - vilket i sig kan vara en svårsmält sanning för många! De som har inkarnerat många gånger är gamla själar, de som är nyare på jorden är just nya själar. Därför kommer också vissa människor till jorden med en kärna av visdom som de har byggt upp under sina många liv. Visst, de är inledningsvis barn som andra barn är mest, men de har också något annat som kommer att blomma ut när tiden är mogen. De har alltså ett enormt försprång när det gäller helhetssyn och visdom gentemot de unga själarna - ett försprång som naturligtvis är helt ointagligt under ett enda liv. Parentetiskt kan sägas att dessa unga själar dock inte tänker i termer av att de "ligger efter" eller något liknande, eftersom de ännu inte har någon aning om att det finns något annat, något stort och djupt. De måste först upptäcka livets ytliga ämnen. De kan inte starta någon annanstans än i det yttre för att flera eller många liv senare söka sig inåt. Och tänk efter: Hur många människor känner du inte själv som har ägnat ett helt liv åt i princip samma yttre ting? Någon är intresserad av exklusiva bilar, någon annan fikar och kallpratar sig igenom livet och en tredje är fixerad vid det motsatta könet livet ut. Och dessa människor har väldigt lätt att hitta stimulans i vårt samhälle! Skälet till det är uppenbart: de allra flesta människor är mer eller mindre nytillkomna och formar vår värld i kraft av just sitt stora antal. Shopping, ytliga TV-program, "rumpchocker", designkök och en aldrig sinande ström av artiklar för yttre "skönhet" är bara ett litet urval av allt de erbjuds av den "snälla" marknaden.
Dessa människor får alltså inte ett spår av visdom i livet. De kan inte få, helt enkelt därför att det skulle gå emot rådande lagar. Det synsätt som vi har matats med sedan barnsben, att äldre ska respekteras av det skäl att de besitter så mycket livskunskap, är således helt taget ur luften. Det är påhittat av unga själar som ju inte vet att det finns en annan kategori människor som har varit här många fler gånger!
Det är alltid vanskligt att generalisera, men min erfarenhet säger att många äldre är allt annat än andligt utvecklade och därför torde vara unga själar. De tror sig ibland vara respektabla i sin roll som "livslärare", men är inte sällan fast i en grav materialism, som ibland gränsar till fixering, hjärtat är cementerat efter decennier av känsloförtryck och jag-centreringen - egot - är anmärkningsvärt stor. En sådan människa har naturligtvis inte något att lära en många år yngre person som samtidigt är en äldre själ. Denne har redan sett igenom allt, eller kommer snart att göra det, vare sig det handlar om meningslösheten i att samla materiella ting, vikten av att erkänna känslor eller att dödandet av egot är grunden till inre frid.
Den norska kronprinsessan Mette-Marit är i Kashmir i två veckor bland annat för att besöka kloster. Med sig har hon en buddhistisk vägledare. Norska så kallade kristna personer är mycket upprörda över tilltaget. "Det rimmar inte att använda en buddhistisk mentor" menar man, "eftersom kronprinsessan har profilerat en stark kristen tro". Man anser att det handlar om "religionsblandning"; "att kombinera den kristna tron med den buddhistiska världsbilden" anses omöjligt. Vidare uppmanas Mette-Marit att gå till den kristna tron om hon vill få vägledning i livet.
Det kan inte nämnas nog många gånger: om Jesus och Buddha träffades - vilket de för övrigt har gjort och gör - skulle de båda le i samförstånd över att de respektive åskådningarna säger exakt - exakt - samma sak. Såväl kristendomen som buddhismen handlar om personlighetsutveckling med betoning på andlig utveckling, men i den ena åskådningen har man koncentrerad bön som grund, i den andra meditation. Så länge världen inte förstår att varenda traditionell livsåskådning har samma mål för sina utövare kommer konflikter med religiöst ursprung att florera världen över. Därför ler inte Jesus och Buddha, inte enbart. De tar sig också för pannan när de bevittnar dårskapen och den okunnighet och insiktsbrist som måste betraktas som rent otrolig med tanke på att vi skriver 2012.
Det är tydligen inte bara i Sverige som präster och religiösa av vad slag de nu vara månde borde ägna sig åt något helt annat, helst något där de är så tysta som möjligt. De är oerhört långt från någon form av andlig kompetens.
- Jag förstår inte varför detta händer mig hela tiden.
Eller:
- Det var ett underligt sammanträffande.
Eller:
- Så här har det varit alldeles för länge nu, varför ändras ingenting?
En svårsmält sanning för oss jordbor är att vi inte finns här bara för att finnas, så att säga. Det betyder att vi inte är födda till jorden för att ägna oss åt tidsfördriv - vilket vi i vårt moderna samhälle är så bra på. Möjligheterna att stoppa huvudet i den västerländska sanden är oändliga: det finns hundratals TV-kanaler, tusentals datorspel, tiotusentals caféer, ändlösa möjligheter till shopping och så vidare. Vi kan sannerligen ha att göra tills vid dör, men problemet då är att vi inte har gjort någonting av det vi skulle göra ...
Vår existens här har sitt ursprung i ett för oss oöverskådligt nät av karma, livsuppgifter/livsmål och läxor vi har att lära. Det är dömt att misslyckas att försöka se hela mönstret, men vi måste försöka förstå så mycket vi kan av de mindre delarna. Emellertid måste vi starta med själva insikten att det faktiskt förhåller sig så att vi inte är här av en slump, utan att vi är precisionsstyrda till just en viss region, just nu i just den miljö där vi befinner oss. Den person som går igenom ett andligt uppvaknande kommer snart att bli varse dessa saker, och samtidigt kommer vederbörande att förstå hur mycket tid som redan har gått förlorad. Och den vetskapen är inte bara svårsmält utan direkt smärtsam.
Det andliga uppvaknandet kommer ofta som en tjuv om natten. Men den som sedan använder meditation som en motor för att driva utvecklingen vidare och samtidigt förkovrar sig i texter från olika traditioner kommer att bli allt skickligare på att tolka situationer och skeenden i enlighet med det egna karmat och med livsmålen och läxorna. Den personen driver inte längre planlöst runt i nyckfulla vindar utan ser sin omgivning och allt som sker där i ett helt annat ljus.
Studera ditt eget liv! Problemet med din vän/släkting är inte nytt för detta liv, utan existerar endast därför att ni fortfarande har karmiska knutar kvar att lösa, dvs. knutar av orsak och verkan (den enas oriktiga beteende mot den andra). Och vad har du för livsuppgift? Det behöver inte vara något "stort", utan något så enkelt som att lära dig att tala om känslor och bearbeta dem istället för att låta dem blockera ditt hjärta. Men det kan också vara att du ska lära andra någonting, t.ex. i skolan, eller att du ska gå med i Greenpeace och hjälpa mänskligheten att rädda miljön. Bara du själv eller en andlig lärare kan veta eller ana! Och din läxa? Ja, var du en brukspatron av den mindre medkännande sorten i en annan inkarnation, så kan du utgå från att det tunga fysiska arbetet och/eller smärtan i vänsterarmen i ditt nuvarande liv är ett resultat av det.
Det blir oerhört mycket lättare att acceptera status quo för den som har nått dessa insikter. Den personen behöver inte älta utan kan se saker för vad de är. Naturligtvis blir det inte så att vederbörande alltid tycker att allt är bra och/eller underbart, men acceptansen finns där, tack vare vetskapen om att vi har rest från någon annanstans med vårt bagage och stannar på jorden och packar om inför nästa resmål.
Smält nu att din tid på jorden innebär arbete, arbete och åter arbete med dig själv - det är bara därför du är här!
Den som utvecklas andligt kommer att se och inse saker som är fördolda för de allra flesta människor. Jag kommer att behandla sådana insikter i några inlägg framöver - och det jag kommer att skriva är inte särskilt lättsmält för alla. När sanningen visar sig vara en annan än den utgångspunkt som vi haft i åratal eller decennier krävs det mod för att ens vilja inse denna nya sanning.
Du lever i en illusion. "Hursa?", kanske du säger. "Illusion? Ånej, inte jag. Jag vet nog var jag har mig själv!" Svaret är: Det vet du säkert med jordiska mått mätt. Men du vet det inte om vi byter till en mycket, mycket större måttstock.
Den människa som nyss, eller inte alls, har påbörjat sin andliga utveckling är helt och fullt uppbyggd kring sitt ego (detta ego som jag tidigare har skrivit ganska mycket om). När du förlorar din plånbok med fem hundra kronor i, vad i dig är det som reagerar? När du blir trampad på av någon, vad i dig är det som reagerar? När någon tittar på dig och tycker att du är konstigt klädd eller uppför dig annorlunda eller har fel saker/gör fel på något annat sätt, vad i dig är det som reagerar? Svaret är egot, det ego som styr så gott som hela ditt liv. Men detta ego är ditt sinnes egen konstruktion. Det som du upplever i alla dessa situationer och tusen andra finns inte. Det finns hos dig, ja, men det betyder inte att det finns någon annanstans, på något annat sätt än i ditt huvud. Vi talar alltså om ett hundra procent subjektivitet och noll procent objektivitet. När du gör egot till sanningen är det alltså detsamma som att du gör illusionen till sanning - till din egen olycka. För till egot är kopplat alla de negativa egenskaper som du egentligen vill bli av med. Egot blir förorättat, du blir arg. Egot blir lystet, du blir avundsjuk. Egot ältar, du blir bitter. Sanningen är att livet för de flesta människor är detsamma som ett ändlöst vältrande i egot, och det avslutas inte förrän döden sätter stopp.
Lyhördheten, känsligheten, ifrågasättandet, medvetenheten om orsak och verkan och andra förmågor som du tränar upp med hjälp av främst meditation kommer att röja ditt ego. Du kommer att kunna ställa dig vid sidan om dig själv som åskådare och inte tumla runt som deltagare i egots nycker. Med ens ser du då också egots illusoriska natur. Det fanns aldrig där - det var du som konstruerade det varje sekund av ditt liv! Ditt nya jag är transparent och ger inte yttervärlden någon chans att kroka sig fast och skapa negativitet i någon form.
Detta faktum är inte lättsmält, måhända. Men som jag säger på kurser och föreläsningar:
- Tro mig.
Och jag säger:
- Ni deltagare, kom till mig om fem år och säg att ni har praktiserat men att detta inte har hänt. Det kommer aldrig att inträffa.
Vi frågade oss tidigare i bloggen om det egentligen spelar någon roll för vår Bibelläsning huruvida Jesus har funnits eller inte. Svaret är i princip nej. Den visa kärnan i Bibeln finns där oavsett. Vi kan nu följa upp med att fråga: Spelar det någon roll om det finns ett paradis och ett helvete efter döden? Nej, inte alls. Visst finns det en tillvaro efter döden, men allt tyder på att det inte handlar om några regelrätta paradis och helvete (även om kyrkan historiskt haft som huvuduppgift att genom helvetespropaganda hålla folk i schack). I vilket fall är det spörsmålet oväsentligt, för det viktiga är hur vi skapar vårt paradis respektive helvete här och nu, under vår stund på jorden innan nästa inkarnation tar vid. Kyrkans män, som mer än några andra har suktat efter världslig makt genom alla sekler, har inte haft vare sig lust eller insikt nog att berätta att Bibelns - och alla andra heliga skrifters - påbud och rekommendationer rätt och slätt handlar om personlighetsutveckling och andlig utveckling medan vi är här på jorden. Låt oss därför tänka mindre på gröna ängar där lejon och får leker sida vid sida, och likaså mindre på kittlar med rykande svavel där djävulen stoppar dem som någon gång råkar göra något fel i dogmatismens ögon.
De sju kardinalsynderna, som exempel, leder eller leder inte till helvetet på andra sidan detta livet. Det vet vi inte - och det spelar ingen roll. Vad vi vet är att de leder till jordisk oro och olycka och till andlig och därmed allt genomsyrande misär. Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja är inget som som hör till ett utvecklat inre, utan är kopplade till egot, detta ego som på sätt och vis är en röd tråd genom hela bloggen, om man så talar om kristendomen, zen eller någon annan åskådning. Kardinalsynderna är alla kopplade till begär på olika vis. Begär kan man - på buddhistiskt vis - se som ett allt innefattande problem; begär av olika slag rymmer allt som skadar den fysiska och andliga människan och som hämmar hennes andliga utveckling. Avundsjuka är således ett begär efter något, likaså högmod, vrede och så vidare.
Precis som vi tidigare har konstaterat att Jesu öde har mycket att lära oss om vår egen väg i detta liv, ska kardinalsynderna fungera som rättesnören i detta liv. Den som kastar av sig egot och inte behärskas av begär har nått dithän som Bibeln, och alla andra heliga texter, pekar: till det inre paradis som finns tillgängligt för var och en av oss. Låt oss inte fastna i bokstavsläsning av alla värdefulla skrifter - det har vi fått mer än nog av i både medeltidens kloster och i 1900-talets kyrkbänkar. Bibeln är till väsentliga delar bildspråk, symbolik - vi kan kalla det vad vi vill. Djävulen straffar oss inte för att vi begår kardinalsynderna, det är kardinalsynderna i sig som är djävulen, därför att de ger oss svårigheter, förleder oss att slösa bort vår oerhört värdefulla tid på jorden, skadar oss och dödar oss. Om vi förstår detta blir Bibeln med ens mindre "konstig" och abstrakt, den blir tvärtom väldigt jordnära och lätt att förstå. Den blir en guide i livskunskap! Den person, däremot, som väljer att läsa och tolka Bibeln bokstavligt, och tro och leva därefter, kommer för alltid att vara rädd för kitteln vid minsta begånget fel, och hade därmed fått ett gladare och trevligare liv om vederbörande aldrig hade öppnat boken.
Att Jesus faktiskt fanns är de flesta sakkunniga överens om. Men om han så inte hade funnits, spelar det då någon roll när vi studerar Bibeln? Egentligen inte, för visdomen finns i boken oberoende av om han var en historisk person eller ej. Visdomen finns oberoende av släktträd, oberoende av antal profeter och oberoende av huruvida Paulus befann sig i Rom eller inte när han skrev ett visst brev. Alldeles för mycket kraft har lagts genom seklerna på att försöka utröna det ena och det andra; ja, olika åsikter i sakfrågor har som bekant till och med lett till konflikter och krig, vilket tyvärr visar hur infantila många "religiösa" är.
Om vi istället ser till det väsentliga, alltså Bibelns budskap, kan Jesu liv (fiktivt eller ej!) ge oss ledtrådar när vi vill lära känna och förändra oss själva. Jesus dog och återuppstod. Säkert var det så att han förråddes av Judas, ställdes framför Pontius Pilatus och sedan blev korsfäst, men oavsett kan vi applicera hans öde på våra egna liv. För vi ska också dö och återuppstå. Det är målet för varje spirituell adept. Den gamla människan med de negativa sidorna ska bit för bit försvagas tills döden inträder och en ny människa föds, en människa med ett inre av hög kvalitet. Denna människa har besegrat avundsjuka, begär och andra egenskaper som vållar olycka i förlängningen. Dessa kan inte hålla den nyfödda människan i sitt grepp eftersom hon har sett igenom dem. Hon ser deras sanna natur - de är illusioner. Och något som inte finns kan inte hålla fast någon.
"Du kommer att dö på meditationskudden" säger man inom zenbuddhismen. Och tarotkortet Döden (bilden ovan) visar samma sak. Den inre döden följs av något nytt, något vackrare. Se alltså hur så vitt skilda traditioner strålar samman i sin visdom om den andligt inspirerade människans utveckling! Kristendomen från främre Asien, zen som utvecklades i Kina och tarotleken av dunkelt - men möjligen av medeltida italienskt - ursprung - alla säger de samma sak. Och vi kan gå till vilken tradition som helst: hinduismen, taoismen, shamanska riktningar, de pekar åt ett och samma håll. Lägg det på minnet, de pekar åt ett och samma håll och deras budskap finns där för att användas av oss i vardagen. Detta ska vi veta när vi reflekterar över Bibeln och dess plats i vår sekulariserade värld. Jesu liv, gärningar och död och vad vi kan lära oss av dem är av större vikt idag än någonsin förr.
"Att gå över ån efter vatten" är ett gammalt ordspråk. I spirituella sammanhang är detta just vad vi ofta gör! Vi läser och lyssnar till buddhismens visdom, vi smyckar oss och våra väggar med tai chi, den världskända symbolen som av många kallas "yin/yang-tecknet", vi lyssnar till yogis och zenmästare - och samtidigt glömmer vi bort att det muntliga och skriftliga budskapet i dessa läror, såväl som den visdom som ryms i symboliken, finns i Bibeln, vår "alldeles egen" skrift.
Det är givetvis bara av godo att vi tar del av så många spirituella traditioner som möjligt, inte tu tal om annat. Men vi behöver omvärdera vår syn på Bibeln. Den är inte mer sagobok än någon annan helig skrift. Den ger oss inte några "hemskare" levnadsregler än vilken annan klassisk text som helst. Den är inte heller något att göra sig lustig över och vifta bort som nonsens. Men tänk efter: Är det inte på dessa sätt som vi ofta reflekterar över Bibeln? När jag berättar om heliga skrifter som är av betydelse för mig, personligen, möts jag ofta av förvåning när jag nämner Bibeln. Det är märkligt - eller också är det kanske inte det. Bibeln, har vi i vårt sekulariserade samhälle fått lära oss, är något för gamla damer och farbröder som inte har tagit till sig av våra nya (läs: tekniska) kunskaper. Jaja, låt dem fortsätta att tro på att Noa byggde en ark som han fyllde med djur och att Mose delade havet med sin stav.
Det är sant att äldre generationer inte tilläts att reflektera över Bibelns djupare budskap, utan lärde sig att rabbla och betrakta varje bokstav som bokstavlig. Men vi bör veta bättre. Ser vi Bibeln i klart ljus blir vi snart varse att den rymmer samma livsvisdom som vi möter världen över, nu och i alla tider. Det handlar om kärlek, måttfullhet, balans, segern över egoismen och så vidare. Mitt råd är att du läser denna ytterst värdefulla bok utan de eventuella förutfattade meningar som du har, så kommer du att hitta en skatt.
I stora delar av världen erbjuder prästerna sina medmänniskor sådant som det övriga samhället inte kan stå till tjänst med. Men inte hos oss! Nu är det EM i fotboll och Sveriges präster passar på att göra ett nytt drag i kampen för att verksamheten inte ska gå fullständigt omkull. I Romelanda blir det fotboll på storbilds-TV, minsann! Den ansvarige prästen påpekar att kristendom inte bara handlar om att möta Gud, utan också om att möta människor. Ett trivialt uttalande, lindrigt sagt. I ord och handling gör prästerskapet diverse trixiga manövrer för att till varje pris dölja sanningen. När ska någon präst säga följande?
"Vi präster förstår inte hur vi ska förankra andligheten hos människor. Eller ... vi vet faktiskt inte vad andlighet är överhuvudtaget. Skälet till det är att vi själva är andligt outvecklade. Det vi har lärt oss under utbildningen är bokstavsläsning av Bibeln, administration och att vi ska finnas i samhället på samhällets villkor - vi ska alltså inte sticka ut från mängden och tala om underligheter som andlig utveckling. Då kan människor tro att vi är konstiga, och det klarar vi inte eftersom vi själva är så bedrövligt dåligt andligt förankrade. Vad ska vi svara om någon frågar vad vi kan erbjuda? Meditation? Äsch. Kontemplation? Äsch. Det är bäst att öppna disco, hålla pubkvällar och montera upp storbilds-TV:n så att ingen börjar ställa svåra frågor. Och då förstår vi också själva vad vi gör eftersom vi är mer sekulariserade än någon annan."
Jag har uppmanat Sveriges präster förut och jag gör det igen: sluta att göra er till åtlöje.
