Oavsett om vi bekänner oss till taoismen, buddhismen, kristendomen eller någon annan åskådning har vi en väg att vandra. Detta är kanske inte så självklart som det låter. I den traditionellt utmejslade kristendomen, som tyvärr än idag är rättesnöret bland många s k troende, räcker det med att åkalla Gud och/eller Jesus. Därefter kan man agera hur som helst, anser man, och behöver inte tänka så mycket på hur man ska utveckla sin person i rätt riktning och hur man beter sig mot andra människor. Lika lätt är det för anhängarna av den buddhistiska grenen Rena landet som är utbredd i både Kina och Japan. Genom (muntlig) hängivenhet till Amitabha, det oändliga ljusets buddha som styr över det västra paradiset, får de troende plats i hans rike efter döden. Där försvinner all karma och således löses eventuella felaktigheter automatiskt.
Men ... Så fungerar det inte och sådant är inte ursprunget. "Tao" betyder 'väg' och på samma sätt omtalas "vägen" i Bibeln. Och ordet "yana" som vi hittar i buddhismens huvudströmmar hinayana, mahayana och vajrayana betyder 'farkost' eller 'vagn'. Helt tydligt beskrivs något som för den enskilda individen har både startpunkt och mål - vi har en farkost och färdas på en väg, vi har en sträcka att tillryggalägga genom egna ansträngningar.
Resan går genom vårt inre. Farkosten tar oss vidare till djupare nivåer och mot förädling. Den egna insatsen är krävande och kommer alltid att vara det. Detta inser vi numera i högre grad än förr, men nog finns det många som behöver upplysas om Farkosten på Vägen - det gemensamma ursprunget hos världens stora livsåskådningar.
Allt gott!
/Thorwald
